Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsartext: Trots varningar tar jag med jobbet hem – och tänker på dagens guldkorn

Snälla pedagog, ta jobbet med dig hem, men välj noggrant ut vilka delar du plockar med dig när du låser dörren om dig vid slutet av dagen. Det skriver Yolanda Hägg, som jobbar som förskolepedagog.Bild: Hasse Holmberg/TT
Ta inte jobbet med dig hem, vad du än gör. Det är ingen som kommer tacka dig när du gått in i väggen.
Med kollegial välvilja och en genuin önskan om att skona varandra från utbrändhetens hemska öde sprider arbetare världen över dessa visdomsord till varandra med sådan lidelse att det ibland upplevs som en direkt order, snarare än ett välmenande råd.
Som förskollärare kan jag inte räkna hur många gånger jag blivit varnad av människor, både inom och utanför förskolans värld, om att oavsett vad jag gör inte ta jobbet med mig hem. Då jag funderar kring detta fenomen och vad det egentligen innebär går det upp för mig att det är en handling jag definitivt gör mig skyldig till. Det inträffar till och med på daglig basis. Om det knuffat mig närmre den berömda väggen av ångest och sorg? Nej. Jag tror snarare att den håller ett tryggt och välbehövligt avstånd mellan mig och väggen. Att arbetsplatser inte upphör att existera efter att klockan slagit stängning kan de flesta enas om, förskolan står ihärdigt intakt trots att korridorerna ekar tomma och galonbyxor prydligt hängts på plats i kapprummen i väntan på nästkommande vardag. En ny dag i förskolan med ett löfte om inträde i vad som för många barn är det tryggaste rum som existerar. Förskolan fyller för många av dessa barn funktionen av ett andra hem, och varför skulle den inte göra det? De spenderar mer än hälften av sin vakna tid där.
I förskolan finns barn som slumrar tryggare i en pedagogs vaggande famn vid eftermiddagsvilan än någon annanstans. När en yrvaken småtting lämnar sin förälders famn och med öppna armar stapplar mot dig en grytidig måndagsmorgon, då vet du. När du får höra att barnet har pratat om dig där hemma hela helgen, då vet du. Barn tar med sig sina pedagoger hem, varje dag. Vi är en så pass avgörande och viktig del av deras utveckling och välmående att det är helt självklart att vi får följa med de hem i ryggsäcken vid slutet av dagen. Det är nämligen så kära pedagog att ingen annan tröstar precis som du gör. Ingen annan läser sagor med just det tonfallet du har och ingen annan luktar precis som du när en liten borrar in näsan i ditt hår då de äntligen får se dig igen efter helgen. Kanske är det bara du som vet att barnet inte vill gå ensam till toaletten eller att de gärna pratar under samlingen, bara de inte behöver vara först.
Det finns bara en som möter barnet på individnivå som just du gör, för det är i mötet mellan olika individer som magin och tryggheten oss emellan uppstår. För just detta så får du äran att följa barnet vart hen än går. Därför förtjänar de detsamma av oss. Så, snälla pedagog, ta jobbet med dig hem, men välj noggrant ut vilka delar du plockar med dig när du låser dörren om dig vid slutet av dagen. För som vi alla vet; vardagen i förskolan är inte alltid inlindad i gosig bomull. Det finns dagar där huvudvärk i samklang med 19 fyraåringars ihärdiga pladder skaver mot tinningen. Det finns dagar då det regnar sidlänges på förskolegården och barnen blir våta, men det ekar tomt bland lådorna med extrakläder. Det finns dagar då samlingen blev ett fiasko, dokumentationen fick vänta och du höjt rösten flera gånger i desperata försök att stilla en barngrupp på krigsstigen. Det finns dagar då vi som pedagoger känner oss otillräckliga, missförstådda och totalt oförmögna att koppla teori till praktik och möta barn med det didaktiska förhållningssätt som ligger till grund för verksamheten.
Det är just precis dessa dagar vi behöver lyfta blicken för de små guldkorn som inträffat under dagen och ta dem med oss hem. För det är just denna handling som kommer att hjälpa oss att återvända till förskolan efter en utmanande arbetsvecka. Guldkornen finns där, överallt omkring oss, i de vardagligaste av handlingar.
Mina tankar vandrar till en liten person som efter flera veckors missnöje vid tisdagslunchen lyckades förklara för mig att det var ”kletet på fisken” som hen ville undvika. Med glädje och triumf i blicken slöt sig de knubbiga små fingrarna om gaffeln och mycket försiktigt fördes en torr bit torsk mot de små läpparna. Det glittrade till i ögonen, så som det bara kan göra hos någon som upplever en smaksensation av något de tycker är gott för första gången i sitt liv. Tänk att just jag fick vara med och uppmuntra och bevittna hur denna barriär överskreds. Denna lilla händelse, ett guldkorn jag arkiverat och tagit med mig hem från jobbet för att sedan plocka fram och återberätta flera gånger därefter. Min omgivnings entusiasm över de otaliga berättelser om vad jag upplevt och upptäckt på min arbetsplats är inte alltid lika uppskattad, men jag kan inte sluta prata om er mina små utforskare. Jag tar er med mig hem för att det är precis den handlingen som gör att jag alltid längtar efter att komma tillbaka till förskolan igen.
Vi ses imorgon lilla vän.
Yolanda Hägg
Gå till toppen