Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Är Margaret Atwood för vild för Akademien?

Hon bryr sig inte om uppdelningen mellan ful- och finlitteratur. Rakel Chukri tror att Margaret Atwood kan få Nobelpriset i litteratur. Förutsatt att hennes stil inte är för magstark för finsmakarna i Akademien.

Margaret Atwood debuterade 1961 med diktsamlingen Double Persephone. Hennes senaste bok är "Gileads döttrar".Bild: Chris Donovan
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Ska du skriva om Margaret Atwood igen? Min väns kommentar i veckan antydde att jag varit aningen tjatig de senaste åren. Jag beklagar det.
Fast vad ska man göra när den 79-åriga kanadensiskan håller en produktionstakt som får en maratonlöpare att verka lat? Det har blivit sexton diktsamlingar. Arton romaner. Essäböcker. Serieromaner. Och annat smått och gott.
Att motivera varför Atwood bör få Nobelpriset i litteratur är överflödigt. Hon har varit närmast profetisk i sitt skrivande om religiös fanatism, konsumtionshets, misogyni och miljökatastrofer. Det är talande att den stackars Kazuo Ishiguro kände sig tvingad att be Atwood om ursäkt 2017 för att han fick priset och inte hon.
En anledning är att Atwood har rört sig ytterst elegant mellan flera olika genrer. Hon är stilsäker oavsett om det rör sig om thrillers (”Alias Grace”), dystopier (Hej, ”The Handmaid’s tale”) eller existentiella dramer (som genombrottsromanen ”Upp till ytan”).
I Atwoods långa verkslista bor dessutom minimalismen granne med pulp-litteratur. Vilket kan vara magstarkt för finsmakarna i Akademien som hellre knaprar på macarons än vällustigt trycker i sig semlor.
Men det som särskilt har fascinerat mig de senaste åren är att hon vågat ge sig hän åt fantasier även när det inverkat på perfektionen. Jeanette Winterson har träffande sagt att Atwood är en så skicklig författare att hon kan lämna utrymme åt kaoset. Vildsintheten är uppenbar i MaddAdam-trilogin. Och i den putslustiga novellen ”Happy Zombie Sunrise Home” där Atwood skriver fram krutgumman Clio som är lika hurtig vare sig hon bakar pajer eller dödar zombier med trädgårdsredskap. När hennes son dödas av frun som blivit zombie, kan Clio bara tänka på hur hon alltid har avskytt svärdottern: Den slampan kunde ju inte ens baka pajer! Det är rasande mörkt och rasande roligt.
Atwood har sagt att hennes litterära agenter förmodligen betraktar zombieintresset som ovärdigt för en författare på hennes nivå. Men det är uppenbart: Atwood gör precis som hon vill. Kvinnan har trots allt skrivit så många moderna klassiker att författarkollegor avundsjukt måste tänka: "I'll have what she's having”.
Läs också Nobelpriset i litteratur 2019: Må bästa kvinna vinna
Läs också Sofi Oksanen ger röst åt de stumma
Gå till toppen