Wonderland
Manus, regi: Nina Jemth. Konceptidé, smaksättning: Matthias Hahne Thorbjörnsson. Scenografi, ljus: Ilkka Häikiö. Musik, ljuddesign: Martin Kullberg. Kostym, mask: Ulrika Arvidsson, Chiara Pellizzer. Teater Insite, Moomsteatern, Mobila köpcenter, 4 oktober.
Fredag kväll och en halvtimme kvar till stängning på Mobilia i Malmö.
– Skynda, skynda! Vi har inte en evighet på oss!
En kanin i välsittande vit kostym och ett fickur i handen pockar på vår uppmärksamhet och flickan Alice, i vippande blå klänning, undrar storögt:
– Hur lång tid är en evighet?
Svaret är glidande, en sekund kanske eller en livstid. Men skynda måste vi, oavsett och via en sidoingång lotsas vi förbi de snart låsta dörrarna till köpcentret och har huset för oss själva.
Inte mindre än tre fria grupper är involverade i metamorfosen, när Mobilia förvandlas till ett Underland för Alice (Therese Kvist) att ströva genom. Moomsteatern och Teater Insite samarbetade redan i förrfjol med smakteatern ”Studie i kärlek” och Nina Jemth från Varitéteatern Barbès har varit medskapande i åtskilliga av Moomsteaterns uppsättningar förut. Här står hon för såväl manus som regi och har dessutom en ledande roll i ensemblen.
Tretton versioner av dramat har hon skrivit, läser jag. Först när hon helt gav upp tanken på en logisk handling föll bitarna på sin plats. Så är det heller ingen berättelse i vanlig mening vi får oss till livs, utan hellre en feberdröm spetsad av stress och ett antal vanmäktigt återkommande frågor.
Till uppsättningens behållning hör Ilkka Häikiös fantasifulla scenografiska rum, som öar i det annars väl vidsträckta lagerutrymmet där merparten av föreställningen utspelar sig. Lokalen är ett problem på flera vis och inte minst ljudet försvinner upp i det höga taket och gör det svårt att uppfatta texten. Samma sak gäller nyanserna i skådespeleriet, som bäst kommer till sin rätt när tempot för ett ögonblick dras ner och publiken tillåts komma nära.
En höjdpunkt utgörs av tepartyt där Jan Unestams Hattmakare tänjer på gränserna för det möjliga tillsammans med Tryggve Algeus och Ronnie Larsson. Här uppstår plötsligt dramatik, när gestalterna faktiskt möts i stället för att ropa sina repliker ut i intet.
Överlag är detta en uppsättning som vill mycket utan att delarna är fullt ut integrerade i helheten. Inslagen av smakteater exempelvis är trevliga men ger inget mervärde för den konstnärliga upplevelsen. Fortfarande finns rester av förlagan kvar, men mer som förbiflimrande referenser för den invigde än som betydelsebärande inslag i sig. Kvarstår gör i stället den grundläggande frågan, om vägen vidare och brådskan. Hinner vi? Eller är det redan för sent? Den smärtpunkten hade uppsättningen gärna fått gräva djupare i.