Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ledare: Om riskerna överdrivs gynnas gängen.

Det är ofta svårt att få människor att vittna efter skjutningar.Bild: Patrick Persson
Det numera normala sägs det, i alla fall när det gäller våldsdåd i gängmiljö, är att ingen sett eller hört något. Åtminstone inget som någon vill föra vidare till polisen.
Mordet på 31-åriga läkaren och småbarnsmamman Karolin Hakim i Malmö för drygt en månad sedan sticker ut: det finns massor av vittnen och dessutom vittnen som vill tala med polisen och berätta om sina iakttagelser.
"Det är inte klassiskt Malmö, där det brukar vara fullständigt tyst och dött efter att man skjutit ihjäl någon", har chefsåklagare Pär Andersson sagt.
Att det är så förklaras sannolikt delvis av platsen där brottet skedde, Sergels väg, i ett av Malmös lugnare kvarter. I socialt utsatta områden är det däremot vanligt att människor varken vill eller vågar tala med polisen. Det konstateras i Tystnadskulturer – en studie om tystnad mot rättsväsendet, en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå.
Politiker av skilda kulörer har på senare tid börjat ropa på både anonyma vittnen och kronvittnen som ett sätt att komma åt särskilt den organiserade brottsligheten. Statistiken ger dock klent stöd för tesen att det generellt har blivit vanligare med hot eller våld mot brottsoffer och vittnen.
Varje år görs omkring 5 000 anmälningar om övergrepp i rättssak. Det har inte skett någon större förändring av antalet anmälningar de senaste åren. Däremot har personuppklaringen, liksom för de flesta andra brott, minskat något. Med personuppklaring menas att en person bundits vid brottet. Antalet dömda har också minskat, från 757 personer år 2009 till 518 personer förra året.
Samtidigt är det inte alla brott som anmäls. Hur stort detta mörkertal är och hur det förändrats är svårt att bedöma.
Föreställningen att det är farligt att anmäla brott och vittna tycks hur som helst vara stark. Det förekommer till och med att frivilliga som jobbar med att stödja vittnen och även myndighetsrepresentanter avråder brottsoffer och vittnen från att tala med polisen.
"Särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten", säger Johanna Skinnari, utredare vid Brå och en av de ansvariga för rapporten (Ekot 2/10).
Brottsoffers och vittnens oro får självfallet aldrig negligeras. Men samtidigt ska farorna inte överdrivas. När företrädare för myndigheter vacklar och avråder offer och vittnen från att berätta vad de varit med om, hjälper de gängen att bygga upp sitt rykte, sitt skrämselkapital. Rädsla som föder mer rädsla. Det blir en ond cirkel.
Flera förslag som förs fram i rapporten, som vikten av bättre vittnesskydd och ökad polisnärvaro i utsatta områden, är välgrundade. Men det viktigaste borde trots allt vara att öka uppklaringen.
Att visa att ingen står över lagen, att de som begår brott också lagförs och straffas, kan vara det effektivaste sättet att öka förtroendet för rättsväsendet och därmed motverka tystnadskulturen.
Gå till toppen