I tisdags kväll tvingades 19-årige Ahmad ombord på ett chartrat plan som flög honom och 24 andra ungdomar från Arlanda till Kabul.

Ahmad kom till Sverige 2015 och hade bott hos en familj på Hammarö utanför Karlstad sedan förra året när han tidigare i höstas blev tagen av gränspolisen och spärrades in i Migrationsverkets förvar.

Kvar i Sverige finns svenskar som knutit an till de tvångsutvisade och vars sorg och oro är lika stark som hos familjen på Hammarö.

Det finns många argument för att inte utvisa människor till Afghanistan: säkerhetsläget förvärras ständigt, landet betraktas som världens mest osäkra.

Ahmad och många andra ungdomar som tvingas tillbaka har vuxit upp på andra håll, oftast i Iran. De har därför särskilt dåliga utsikter att klara sig. ”Tillspillogivna” är ett uttryck Afghanistankännaren Anders Fänge har använt för att beskriva deras utsatthet.

Ungdomarna var barn när de kom till Sverige och har ofta fått sina avslag efter processer så utdragna att de hunnit fylla 18 år innan asylbeslutet kom, vilket försämrat deras chanser att få stanna.

Några har blivit åldersuppskrivna med stöd av den starkt kritiserade och konstaterat osäkra metoden för medicinska åldersbedömningar. Andra har fått den ålder de uppgett ändrad genom att tjänstemän på Migrationsverket kastat en snabb blick på dem och sedan gett dem ett nytt födelseår – en helt ovetenskaplig och rättsosäker praktik.

Ingen av dessa omständigheter verkar göra intryck på myndigheter, politiker och den allmänna opinionen. De chartrade flygen fortsätter att lyfta, Sverige ska tömmas på ensamkommande ungdomar med avslag. ”Vuxna män utan asylskäl”, som det brukar heta.

Men de som står de utvisade nära vet att de inte är män utan rädda pojkar. De vet också att det utöver de kända farorna ofta finns annat som talar starkt för att ungdomarna inte borde utvisas, men att dessa skäl avfärdats av Migrationsverket och domstolar som icke trovärdiga.

Familjen på Hammarö och andra kan konstatera att det är myndighetspersoner som känner ungdomarna minst, som har mest makt över deras öde.

I sitt ofta citerade tal på Medborgarplatsen i Stockholm i september 2015 – ”mitt Europa bygger inte murar” – slog statsminister Stefan Löfven uppfordrande fast hur varje svensk borde agera mot människor på flykt som söker sig till Sverige: ”Det kanske viktigaste är ändå att vara kompis, en vän som säger välkommen när människor kommer hit.”

Runtom i landet gjorde människor viktiga insatser. Privatpersoner anmälde sig som gode män, lärare ansträngde sig till det yttersta för att snabbt ge unga asylsökande undervisning i svenska, idrottsföreningar utökade sin verksamhet för att bidra till en meningsfull fritid, hushåll gick igenom socialtjänstens processer för att bli godkända som familjehem.

Detta engagemang har fortfarande stor betydelse för de ensamkommande. Den psykiska ohälsan är utbredd och självmordsfrekvensen i gruppen – nio gånger så hög som bland svenskfödda i samma ålder – saknar enligt Karolinska institutet globalt motstycke.

Utan de som hörsammade Löfvens uppmaning hade situationen varit än mer katastrofal, men fyra år efter talet på Medborgarplatsen står det ändå klart att de inte har något tack att vänta från samhället. Istället för att relationen mellan dessa svenskar och de unga asylsökande ses som en framgångshistoria och exempel på lyckad integration i praktiken, betraktas den utifrån som en belastning eftersom den gör det omöjligt att kyligt acceptera följderna av den flyktingpolitiska väg Sverige slagit in på.

Vad är priset för ett engagemang där den slutliga belöningen är att tvingas ta farväl av unga som blivit närstående och älskade?

I våras ställde jag den frågan i en grupp på Facebook och under loppet av ett dygn fick jag nästan 300 svar. Det var lärare, läkare, företagare, konsulter, undersköterskor, långtidssjukskrivna, universitetsstudenter – vanligt folk.

Barnskötare, Småland: ”Det allra värsta är att ha förlorat tron på myndigheter, rättssamhället, politiker med flera.”

Pensionerad skolledare, Gävle: ”Kontakten med asylprocessen har fått förtroendet för rättssamhället att brista.”

Lärare, Skåne: ”Jag trodde att jag bodde i en rättsstat.” Socialpedagog, Norrköping: ”Jag har en avsmak för Sverige. För myndigheter, politiker och samhällsmedborgare som rabblar ’rätt ska vara rätt’.”

Ekonom, Västra Götaland: ”Både jag, min man och våra barn håller på att gå sönder. Vi öppnade vårt hem. Sverige har krossat vårt liv.”

Samtalsterapeut, Skåne: ”Jag slåss mot socialtjänst, skola, vård, psykiatri och Migrationsverket. Den kamp som finns just nu går inte att bara kliva ur.”

Företagare, Småland: ”Vår 15-åriga dotter säger att hon hatar poliser, att de är rasistiska och saknar empati. Vi har haft id-kontroll i vårt hem av polisen på natten.”

Många kommer även i fortsättningen att tycka att det är i sin ordning att utsätta unga människor för rättsosäker behandling för att sedan utvisa dem till ett av världens farligaste länder. Men trots en sådan likgiltighet borde den växande förtroendekris som omfattar ett okänt men helt säkert stort antal människor i hela landet väcka oro.

Sveriges agerande drabbar inte bara de ensamkommande ungdomarna, utan de kretsar som omger dem. Såret detta orsakar kommer att ta lång tid att läka och det drabbar alla.

För vilka kommer att ställa upp och göra viktiga insatser nästa gång en statsminister kallar på hjälp, om livssorg måste vara priset för det?

Thord Eriksson, journalist och författare, aktuell med boken Dom som stod kvar, om ensamkommande barn och ungdomar och de frivilliga krafternas betydelse för gruppen.