Greta Thunberg uppmanar oss att lyssna på vetenskapen. Men vad säger den? Bland klimatforskare råder en stor samstämmighet om att människan orsakar klimatpåverkan som leder till skador och allvarliga framtida risker. Men vad bör göras för att minska människans klimatpåverkan? Många lösningar diskuteras på många nivåer. Är alla lika viktiga? Finns det samstämmighet bland forskarna här?

I ekonomisk vetenskap råder stor samstämmighet om att det enskilt viktigaste medlet är att skapa ett pris på koldioxidutsläpp. Det kan ske genom att världens länder inför koldioxidskatter. Men många regeringar går emot en sådan lösning. De väljer att fortsätta tillåta utsläppen vara gratis vilket gör att utsläppen fortsätter att öka.

Hur kan man förmå dessa länder att införa koldioxidskatter? Finns det någon samstämmighet bland forskare på den frågan?

Ja, faktiskt. I ett upprop som lanserades i Wall Street Journal i början av året (16/1) föreslogs åtgärder av 27 Nobelpristagare i ekonomi, fyra före detta amerikanska centralbankschefer, två före detta amerikanska finansministrar och 15 före detta ordförande för den amerikanska presidentens ekonomiska råd. I dagsläget har fler än 3500 forskare verksamma vid de amerikanska universiteten skrivit under, vilket är den största manifestationen någonsin bland ekonomer.

Förslaget är, fritt översatt:

1. Inför en koldioxidskatt. Det är det mest kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen. Att klimatpåverkan sker gratis är ett marknadsmisslyckande. En koldioxidskatt skickar en stark prissignal så att marknaden styr aktörerna mot en lågfossil framtid.

2. Öka koldioxidskatten årligen tills målet för att minska utsläppen nås. Då klargörs förutsättningarna för nödvändiga innovationer och investeringar.

3. Ersätt andra klimatregleringar med koldioxidskatten. En prissignal skapar tydlighet i de förutsättningar som investeringar i alternativa energiformer behöver.

4. Justera priset vid landets gräns. Anpassa priset för att skydda inhemska företags konkurrenskraft, förhindra att inhemsk produktion flyttar ut och ge utomstående länder incitament att själva införa ett pris på koldioxidutsläpp.

5. Återför skatteintäkterna till medborgarna som en direkt återbäring, lika per capita. Det främjar rättvisa och gör systemet politiskt möjligt att införa. En majoritet av hushållen, inklusive de mest ekonomiskt utsatta, vinner på en sådan återbäring.

Åtgärderna kan blidka olika potentiella motståndare. Marknadsliberaler får färre regleringar. Finansiella investerare får säkrare långsiktiga villkor. Motståndare mot skatter och stor offentlig sektor får återförda skatteintäkter. Förespråkare av mer statlig styrning får ett nytt starkt styrmedel. Jämlikhetsförespråkare får återbäringen och låginkomsttagare blir vinnare.

De som oroas för landets konkurrenskraft får en prisjustering som gynnar export och missgynnar import. De som irriteras över att länder åker snålskjuts får med prisjusteringen en åtgärd mot länder som inte tar ansvar. Den viktigaste poängen är dock att prisjusteringen ger länder som inte vill införa egna koldioxidskatter en ny, ekonomisk anledning att ändra sig.

Här är vetenskapen värd att lyssna på men det behövs också föregångsländer som visar att det är möjligt i praktiken. Sverige är en förebild när det gäller den första, andra och, möjligen, tredje punkten på listan.

Sverige var bland de första som införde en koldioxidskatt och ökade den successivt till den högsta i världen, alltmedan BNP fördubblades och utsläppen minskade med en fjärdedel. För den femte punkten, återbäring av skatteintäkterna, är istället Kanada en aktuell förebild.

Nu behövs förebilder som visar att den fjärde punkten, justera priset vid gränsen, är möjlig. Argumenten är starka för att göra det. Länder som inte prissätter koldioxidutsläpp snedvrider konkurrensen.

Svenska konsumenter betalar koldioxidskatt när de konsumerar hemma men inte på importvaror. Utsläpp orsakade av svensk konsumtion är därför betydligt större än utsläppen från svensk produktion. Import från länder där klimatskador sker gratis bör därför tillföras ett pris när varorna passerar gränsen. Det behövs en koldioxidskatt på sådan import.

Om svenska konsumenter får betala för klimatpåverkan även på import kommer deras köpvanor att ändras. Viktigast är dock att ju fler länder som inför gränsprisjusteringar, desto starkare anledning får länder utan koldioxidskatter att ändra sin politik, att själva införa koldioxidskatter för att slippa betala när de exporterar och istället få egna skatteintäkter.

En prisjustering är en mekanism som förmår motvilliga länder att införa koldioxidskatter och mekanismen blir starkare ju fler som deltar. Sverige kan i samarbete med andra länder gå före och starta den processen. Det kan vara den viktigaste åtgärden för klimatet i dagsläget.

Håkan Pihl, docent i företagsekonomi och rektor vid Högskolan Kristianstad. Även författare till boken Miljöekonomi för en hållbar utveckling (Studentlitteratur).