Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Pontus Kyander: Konstbiennalen i Istanbul skärskådar hur människor utarmar jorden

I år har biennalen hämtat sitt namn, ”Sjunde kontinenten”, från de enorma sjok av sopor som flyter i världshaven.

Hale Tenger, ”Appearence”.Bild: Pontus Kyander
”Ringbarkning” är en gammal metod att ta bort barken runt trädstammen för att stressa ett fruktträd till högre produktion. Det är en kortsiktig genväg: mer frukt, men trädet dör snart.
Om detta talar den turkiska konstnären Hale Tengers installation på Istanbulbiennalen. Hennes verk ”Appearance" står i trädgården till ett förfallet palats av sten, en gång patriarken av Alexandrias sommarhus på Prinsöarna utanför Istanbul.
Runda skivor av slipad svart sten speglar rörelserna i lövverk och skyar. Tenger har alltid varit en kritisk röst. Hennes verk handlade på 1990-talet ofta om den inskränkta yttrandefriheten och hon blev åtminstone en gång dragen inför rätta, men friades, efter att ha anklagats för att ha missbrukat den turkiska statens symboler i ett konstverk. Hennes kritik har aldrig varit bokstavlig, utan visuellt poetisk.
Också i klimatkrisens tidevarv hittar Hale Tenger metaforer för att belysa akuta hot. ”Den sjunde kontinenten” är temat för årets Istanbulbiennal. ”Kontinenten” är visserligen inte synlig med blotta ögat, men den existerar som flera kringdrivande sjok av plast och andra sopor i Atlanten och Stilla Havet. En väldig yta som rör sig sakta med vågor och vind, 3,4 miljoner kvadratkilometer stor – det är som Jules Vernes sci-fi fantasi ”Maskin-ön”. Fast det är nu och verkligt.
Biennalens curator Nicolas Bourriaud är mest känd för idén om ”relationell konst”. Men på Istanbulbiennalen är konst som bara uppstår i mötet med betraktaren i stort sett frånvarande. Istället utgår en hel sektion från föreställningen om den sjunde kontinenten som en plats för alternativa historier och arkeologier, tänkbara versioner av verkligheten som den faktiska historien förkastat.
Vi lever i antropocen sägs det, en geologisk era som handlar om att människan påverkar utvecklingen av jordens geologi, klimat och miljö. Samtidigt argumenteras det inte minst från ”djupekologins” håll för nödvändigheten att lämna den antropocentriska – människocentrerade – världsbild som behärskar västlig och industriell kultur.
Föga förvånande åberopas schamaner och naturfolk mer än en gång i utställningarna. Själv är jag inte övertygad om att strupsång och naturvisdom är bästa vägen ut ur den strukturella återvändsgränd som klimatkrisen innebär, men den koloniala rovdriften blir tydlig när perspektiven vänds.
Det finns en tendens i bildkonst om klimatkrisen att trava lösryckta fakta på hög, och på ett eller annat sätt illustrera med video, akvareller och diagram. Det blir ofta planschkonst eller fragmenterade reportage – dåliga substitut för tv, dokumentärfilmer och sammanhängande artiklar. Även tunga samhällsutmaningar kräver en övertygande konstnärlig lösning för att lyfta som konst.
Så är jag tillbaka i trädgården. Ringbarkning. Är det vad vi gör med planeten? Hale Tenger hittar den för mig förlösande bilden, att vi med olika genvägar för att upprätthålla en ohållbar produktion och konsumtion utarmar planeten.
Gå till toppen