Genom hela sitt författarskap har Olga Tokarczuk ägnat sig åt frågor om minne och plats. I dagens polska kulturkrig framträder en stridbar intellektuell som inte släpper ifrån sig rätten att definiera den egna historien – eller vad det innebär att vara en god polack.

När Olga Tokarczuk tilldelas Nobelpriset i litteratur är det som en favorit bland såväl bookmakers som litteraturkritiker världen över. Internationellt har hennes berömmelse bara stigit de senaste åren, men i Polen är hon en författare vars obestridliga litterära position inte kunnat undgå att påverkas av det kulturkrig som präglar Polens och dess intellektuella liv. Hennes beskrivning av de polska judarnas historia är bara en av de punkter där hon kommer i konflikt med det narrativ som regeringen vill föra fram. Också hennes vegetarianism och feminism gör henne till måltavla för nationalkonservativa.

Även om Olga Tokarczuk själv i högsta grad deltar i debatten, befinner sig hennes författarskap höjt över dagspolitiken. Hon fortsätter helt enkelt det enträgna sökande efter historien som hon påbörjat långt tidigare, som i genombrottet med "Gammaltida och andra tider" (1996), och som kunnat nå så långt först med hennes författargeneration – den som slog igenom efter kommunismens fall. Precis som regissören Pawel Pawlikowski, vars Oscarsbelönade "Ida" omfamnades internationellt och sågs som ett tecken på en ny, kritisk undersökning av den egna nationella historien, står hennes författarskap långt ifrån den berättelse som odlas av regeringspartiet Lag och Rättvisa. Hennes mångbottnade syn på historien fjärmar sig från martyrskap och idealisering, men släpper inte intresset för lidandets historia.

Vid sidan av den rent politiska striden har perioden sedan regeringsskiftet 2015 inneburit en strid om vad det innebär att vara en god polack. Lag och rättvisas ledare Jaroslaw Kaczynski har kallat oppositionen för "värsta sortens polacker", och motståndare till regeringen har också, enligt ett mönster som känns igen från annat håll, anklagats för att vara främmande för vanliga människors relation till en specifik plats. Det är en kritik som är illa riktad mot Olga Tokarczuk, som är djupt förankrad i historien, hängiven platsen och dess människor, men som söker svar utan hänsyn till nationsgränsernas skrankor.

Intresset för identiteter, historier och öden som går bortom och vid sidan av nationalitetstillhörigheten betyder däremot inte att regeringens intellektuella kritiker har gett upp rätten till den polska historien, som under så lång tid varit präglad av just nationellt frihetssträvande. Under demonstrationer mot regeringen har också patriotiska slagord omtolkats och getts en inklusiv betydelse, som de genom historien också ofta haft. Orden För vår frihet och er – som ropades av polska frihetskämpar som deltog i andra folks befrielsekrig – har de senaste åren setts i både prideparader och i demonstrationer mot regeringens politik.

Om ordet patriot står också en politisk strid, som regeringens kritiker inte har släppt. Det gröna partiet, där Olga Tokarczuk varit medlem, har använd uttrycket "patriotism utan nationalism". Det är samma sorts patriotism som Olga Tokarczuk har talat om i intervjuer – en där solidaritet, ansvarskänsla och självmedvetenhet gör att det går att vara öppen för andra.