Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Christine Antaya: Sprakande konstfest mitt i Brexit-kaoset

Christine Antaya besöker konstmässan Frieze i London.

Textilkonst utgjorde en stor del av konstmässan Frieze i London. Här ett av Pacita Abads lapptäcken.Bild: Linda Nylind
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
”Welcome to the Shit Show” stod det över en bild av Storbritanniens flagga på planschen konstnären Jeremy Deller gjort för en särskild upplaga av The Art Newspaper. Storbritannien hade börjat räkna ner till Brexit när konstmässan Frieze förra helgen slog upp sitt tält i Londons Regent’s Park.
Konstmässor av den här magnituden är ett av de få tillfällen då marknaden visar sig till fullo. Plötsligt öppnas ett skyltfönster till det omlopp av pengar som annars bara antyds i auktionskataloger eller i den lilla frasen ”Lån från privat samling” som man kan se på museiskyltar ibland. En filantrop som introducerade ett samtal med den amerikanske konstnären Mark Bradford under mässans första dag berättade att hennes mor älskar stora konstverk, särskilt Bradfords enorma målningar, för att de ”tvingar en ut ur huset”, underförstått att internationell samtidskonst i mer praktisk storlek kan man se hemma i sitt eget vardagsrum.
Några kilometer bort hade aktivisterna i Extinction Rebellion fyllt en brandbil med rödbetsjuice och sprutade ner finansdepartementets fasad. Men inne i tältet kunde det kaos Deller annonserade snarare beskrivas som en fest. Detta var den mest internationella upplagan av Frieze sedan starten 2003, med 160 deltagande gallerier från 35 länder, något arrangörerna var stolta över. Människor trängdes med konst, språk och färger. Kanske lockade konsten och det kosmopolitiska extra mycket i år, som flykt från kaoset utanför?
Mässans stora pris gick till Stephen Friedman Gallery som bland annat visade nya målningar av Karin Mamma Andersson, men mer relevant kändes mässans pris för bästa unga galleri som tilldelades Proyectos Ultravioleta från Guatemala City. Solopresentationen av Hellen Ascoli bestod av textilier vävda med en traditionell ryggvävstol, där varpens spänning regleras med kroppen. Verken hade mönster och former som liknade vardagsföremål med det fanns också en påtaglig tyngd och skulptural kvalitet som påminde om den tyske arkitekturteoretikern Gottfried Sempers tankar om textil som det ursprungliga byggmaterialet. Här var det omöjligt att associera tyg till något flyktigt eller interiört; presentationen gestaltade med självklarhet det vävdas plats i en mänsklig tillvaro, en protest mot godtyckliga värdesystem som tycktes handla om mer än material.
Textilkonst utgjorde en stor del av mässan och Ascolis verk var bara ett exempel bland många. I årets tematiska presentation ställde åtta gallerier ut textilkonstnärer med en inramning som betonade åsidosatta geografier, hellre än att utgå från vävning som något typiskt kvinnligt. Joël Andrianomearisoas stora geometriska abstraktioner stod i stark kontrast till Pacita Abads färgsprakande lapptäcken, den förra som en efterträdare till abstrakta textil konstnärer som Annie Albers, och den senare med en mer personlig framtoning ofta associerad med lappteknik.
Angela Sus "Satin stich". Bilden är beskuren.
Ett helt annat uttryck hade Angela Sus verk, där mänskligt hår använts istället för tråd. Den Hongkong-födda konstnären åberopar inte håret som något kroppsligt och frånstötande, utan de luftiga broderierna – av ögon, könsorgan – sållar sig till en lång historia av protestkonst. Jag tänkte på den amerikanske konstnären och aidsaktivisten David Wojnarowiczs hopsydda mun, en bild som lik dessa är både sorglig och stärkande, som ihärdiga påminnelser om att någon håller sig kvar vid kampen.
En mindre aktivistisk men mer självständig protestkonst var mässans, för mig, stora upptäckt Paulo Nazareth. I seriens ”Images that already exist in the world” ritar han av nyhetsbilder på små gulnade papper. Återanvändandet av bilderna handlar paradoxalt nog inte om att tillföra ny mening, utan att peka på det som alltid fanns där bilderna. En bild på ett begravningståg håller kvar det som ursprungligen borde ha uttryckts: sorg och radikal vrede över civilisationens orättfärdighet.
Att ägna sig åt konst och det estetiska i kristider kan kanske ses som dekadent, som en distraktion från en oregerlig verklighet. Jag hör talas om samlare som ska flytta alla sina konstverk ut ur landet efter Frieze, för att slippa eventuella skattepåslag efter Brexit. Men det är inte konsten som är dekadent i det scenariot.
Det fanns trots allt något uppmuntrande med folkvimlet på Frieze; det tycktes handla om glädje, omsorg och kreativitet. Att hålla sig kvar i världen, och försöka blottlägga den, men samtidigt skapa nya sätt att vara i den.

Konsttips

En ny utställning med Astrid Svangren öppnar på Obra 12/10. Vernissage kl. 15.30.
Köpenhamnsbaserade Henning Lundkvists utställning ”Sharing” har öppet på Delfi endast i helgen (11–13/10) och tar sin utgångspunkt i elskotern, ”fordon inte främst för transport utan för riskkapitalinvesteringar”. Öppet kl. 13-16.
Gå till toppen