Den amerikanska författaren Lucia Berlin fick sitt genombrott elva år efter sin död 2004. Hon publicerade 76 noveller och åtta samlingar under sin livstid och har, i takt med att de återutges, höjts till skyarna av en samfälld kritikerkår. Så också av mig, som skrev om samlingsvolymen ”Handbok för städerskor” för tre år sedan. Att kalla det ”en litterär sensation”, som man ofta gör med återupptäckta författarskap, var för en gångs skull ingen överdrift; de här novellerna fullkomligt knockade mig, jag slukade boken som i lästrance. Det påminde om första gången jag läste Alice Munro – här finns definitivt ett släktskap i blicken för stämningar och detaljer och det tjechovska arvet – men Berlin är råare och mer drastisk. En annan skillnad är att Berlins tematik är mer samlad, många av berättelserna är löst länkade till varandra. Alla som ogillar noveller, för att de tar slut för fort och handlar om för olika saker, kan lugnt läsa Berlins noveller och låtsas att det är en roman.