Sara Nilsson är en ung kvinna, begåvad och förbannad, med ett övernaturligt lättretat luktsinne. Hon kan även läsa, och till viss del styra, tankar. Det har gått två år sedan hennes syster Gabriella försvann under oförklarliga omständigheter, och sedan dess har Sara hängett sig åt det ena flyktiga och berusande nöjet efter det andra. En dag kontaktas hon av den mystiska organisationen Probonum som säger sig ha information om hennes syster. Men kruxet är: för att Sara ska kunna ta del av de upplysningar som varje cell i hennes kropp längtat efter i två år, tvingas hon ansluta sig till den ljusskygga organisationen. Snart får hon i uppdrag att, med hjälp av sina övernaturliga förmågor, spåra ett par försvunna flickor.

Romanförfattaren Lisa Förare är som en mörk reinkarnation av matskribenten Lisa Förare Winbladh, som idag framför allt är verksam som krönikör i Ica-kuriren men som tidigare har skrivit om mat för Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan. Med romandebuten ”Varken” träder hon in i den, åtminstone i Sverige, närmast underjordiska genren ”urban fantasy”. En genre som kombinerar det vardagligt efemära med det sagolikt fantastiska.

I ”Varken” slänger Förare även in element från skräckgenren, ett stilistiskt drag som för tankarna till skräckförfattare som Anders Fager eller Johan Theorin. Men ”Varken” är långt ifrån lika elegant som Theorins snåriga deckarberättelser och inte heller lika skruvad som Fagers skräckvisioner.

Berättelsen, som på ett nästan gotiskt sätt slingrar sig genom olika texttyper och berättarnivåer, är skriven med ett fylligt, ibland i det närmaste överlastat språk. Något som, paradoxalt nog, ligger Förare i fatet på samma gång som det är bokens styrka. Alla groteska formuleringar, överladdade miljöbeskrivningar och det frimodiga bruket av kraftuttryck och utropstecken får helt enkelt ”Varken” att kännas friskt vågad. Men det är också en stil som inte alltid når hela vägen. Det blir nämligen tydligt att stilen ibland är en ställföreträdare för genomarbetad gestaltning.