Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: ”När fördomar skymmer människan.”

Pristagarna Esther Duflo och Abhijit Banerjee.Bild: Michael Dwyer
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Antingen beundrar vi fattiga människor, eller så tycker vi synd om dem. Vad vi inte vill är att veta mer om dem. Ungefär så kan utgångspunkten sammanfattas för den forskning som den 10 december kommer att belönas med Nobelpriset i ekonomi, eller mer korrekt Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
Det råder ingen tvekan om att den extrema fattigdomen fortfarande är enorm. Ungefär en tiondel av världens befolkning lever med extremt små inkomster, och miljontals barn dör varje år av sjukdomar som kan förebyggas eller botas.
Men siffrorna pekar stadigt åt rätt håll. Mellan 2005 och 2015 halverades antalet människor som lever i extrem fattigdom, enligt UNDP, FN:s utvecklingsprogram. Och det gäller i alla delar av världen, även om det är stora skillnader mellan olika länder och regioner. Medan den extrema fattigdomen nästan har utrotats i ett Kina med extrem ekonomisk tillväxt har utvecklingen gått betydligt långsammare i Afrika söder om Sahara, där fyra av tio fortfarande beräknas leva i extrem fattigdom.
De goda siffrorna är inte lika goda överallt. Men lösningarna, om man ska tro ekonomipristagarna Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer, är inte långt bort. Och de är inte ens särskilt avancerade. I de fältstudier som Duflo har utvecklat visar det sig bland annat att bättre tider på vaccinationsmottagningar, billigare avmaskningsmedicin och bättre anpassad skolgång kan vara avgörande för att lyfta människor ur fattigdom och in i en tryggare tillvaro.
Nyckeln, menar Banerjee och Duflo i boken Poor Economics, är att faktiskt intressera sig för människorna istället för att reducera dem till svartvita klichéer. Fattiga människor är inte antingen lata eller företagsamma, passiva eller aktiva, hjälplösa eller självförsörjande. De är lika komplexa som alla andra. Och lösningarna måste formas därefter.
För några år sedan presenterade stiftelsen Gapminder, grundad av folkhälsoprofessorn och utvecklingsoptimisten Hans Rosling, en rad undersökningar om vad människor tror om utvecklingen i världen.
Resultatet var ingen munter läsning för den som hoppas att också goda nyheter kan sippra igenom till människors medvetande. De intervjuade underskattade konsekvent framgångarna inom såväl fattigdomsbekämpning som vaccinationsnivåer och barnadödlighet.
Kunskapsbrist eller fördomar? Vad det rätta svaret än är har det präglat synen på såväl människorna som lösningarna på de problem som finns och måste lösas.
Vi måste sluta reducera fattiga till seriefigurskaraktärer och istället ta oss tid att verkligen förstå deras liv, i all sin komplexitet och rikedom, skriver ekonomipristagarna i Poor Economics. Något att minnas också i andra delar av samhället, där fördomar skymmer den enskilda människan.
Gå till toppen