Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: På gränsen till stolligt när vurmen för grönskan går före liv och säkerhet

Det är för trångt för gång- och cykeltrafikanterna mellan spårvägen och grönskan. Förr eller senare händer en olycka, skriver Per Strandell.Bild: Per Strandell
Om allt går som det ska så rullar de nya spårvagnarna i Lund för fullt vid den här tiden nästa år. Det ska bli spännande. Många välkomnar inslaget, andra inte.
Men Lund är också en stor cykelstad. Stan har tiotusentals cyklister och på sina håll kommer det rullande folket och spårvagnarna otäckt nära varandra. Som exempelvis på Sankt Laurentiigatans norra sida.
Kolla bilden ovan, där det tydligt framgår att cykelbanan enbart är en smal remsa grymt nära de enorma elstolparna. Men också blott någon meter från rälsen. Sätts det inte upp ordentligt skydd runt stolparnas nedre del och ett staket mellan rälsen och cykel- och gångbanan så sker ganska snart en ordentlig olycka. Kanske med dödlig utgång.
Visserligen är cykelbanan enkelriktad och det finns något som heter personligt ansvar som trafikant, men alla som bott i Lund en längre tid vet att många cyklister är lika med anarkister som cyklar mot rött, på trottoarer, torg, parker, lekplatser. Och undan går det.
Vi kan alltså anta att nämnda cykelbana på Laurentiigatans norra sida blir dubbelriktad. Lägg till en ännu smalare gångbana med mammor och pappor som kör breda barnvagnar så kan var och en räkna ut hur lätt det kan uppstå krockar.
Att det blivit så trångt kan vi koppla till Lunds märkliga förhållande till det gröna, särskilt träden som tycks vara heliga. Ska en trädstam fällas rycker Sydsvenskan ut. Det är nu denna grönska (som en skog) längs gatans norra sida som fått bestämma det trånga utrymmet för gång- och cykelbanan.
Visserligen är ”skogen” längs gatan privat mark men nog hade Lunds kommun - om man velat - kunnat köpa de ytor som behövts för att öka säkerheten genom större bredd för både cyklister och gående. Men hänsynen till många Lundabors bisarra vurm för allt grönt fick alltså gå före.
Håll med om att det är besynnerligt. På gränsen till stolligt. Några träd är viktigare än liv och lem. Och vi talar om Lund, en stad som på många håll liknar en djungel.
Jag hyser stor förhoppning att berörda beslutsfattare kör över alla trädkramare och justerar de trånga utrymmena. Säkerheten måste komma först. I annat fall får ni ta på er ansvaret vid en olycka. Ty den kommer.
Per Strandell
Gå till toppen