Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En bok i gult – som man vill läsa om och om igen

Pija Lindenbaums senaste bilderbok utgår helt och hållet från barnets perspektiv.

Pija Lindenbaum.Bild: Ulrica Zwenger

Pija Lindenbaum

Vi måste till jobbet

Lilla piratförlaget

Det ligger en tandborste i den obäddade sängen. Liksom en tuschpenna utan lock. Men Jinas rum måste ses som tämligen städat för att vara ett barnrum. Gosedjuren är samlade på ett ställe, boken ligger på sängbordet, lådorna är stängda i byrån. De övriga utspridda leksakerna vittnar om den lek och de äventyr Jina, Musse och Elin ska ut på.
Först måste den rosa gosegrisen läggas för att sova, eftersom kompisarna ska ”på jobbet”. Elin tar doktorsväskan och Musse trycker fram nummer i väntrummet hos doktorn. Där sitter människor och djur, så ledsna över smärtan att de gråter pölar med tårar.
Pija Lindenbaums senaste bilderbok ”Vi måste till jobbet” utgår helt och hållet från barnets perspektiv. Kasten är tvära, fantasin blomstrar och lekarna befinner sig ständigt i gränslandet mellan verklighet och fantasi: De tre kompisarna går ut och låser dörren men har inget annat än strumplästerna på fötterna i trappan. En sjuk patient opereras, men de tre hinkarna med blod ges till vindögda vargar. När den elaka häxan med hatten tar barnen i skogen tornar byrån och taklampan fram. Och genom hela boken påminner typsnittet om hur barn pratar, sådär stort och smått och med emfas.
Bild: Lilla Piratförlaget
Uppslagens skiftande färger förstärker också kompisarnas inbillningsförmåga, snabbt växlande rum och lek men framför allt svängande humör och känslor. Hos doktorn, liksom i trapphuset, är det grågrönt, men i affären där de tre kompisarna köper massvis med marshmallows är det rosa. På tågets förstaklassavdelning med breda säten är det turkost, i den regniga och mörka skogen mörkblått. Vid tågstationen är det brunt och fabriksskorstenarna spyr ut svart rök, men så fort kompisarna kommer därifrån, upp på kullen, sparkandes iväg på sparkcyklar, ”blir det fint” och gult.
Den senare är för övrigt den färg Lindenbaum använder för att markera harmoni. I den redan klassiska bilderboken ”Pudlar och pommes” från 2016 är det gult hos de tre hundarna där de lyckligt bor på en ö och odlar potatis. Inte förrän det bara är några potatisar kvar och en bumling slår ner i den uttorkade poolen byter Lindenbaum till den mer oroliga röda tonen. Gult blir det inte förrän på det nya stället där det finns snälla hundar och pommes.
Gult är det också i Jinas rum när de tre kompisarna nöjt ler efter leken. Men nu ligger leksakerna huller om buller, sängbordet står på ända, byrålådorna och gosedjuren är utspridda, tågrälsen slingrar sig över golvet. Där i stöket finns ledtrådarna till alla lekar som Jina, Musse och Elin varit med om och precis det som gör ”Vi måste till jobbet” till en beroendeframkallande bok. Just Lindenbaums lustfyllda blandning av verklighet och fiktion gör att man vill läsa boken om och om igen. För varje läsning upptäcker man något nytt, som till exempel den där rosa gosegrisen som får symbolisera tryggheten, bort från den onda häxan, och därmed lekens slut.
Gå till toppen