Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Med senare pension krävs mer trygghet.

Thorwaldsson talar om arbetslivets längd.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Pensionen får vänta. I veckan klubbade riksdagen ett beslut om höjd pensionsålder. Den 1 december höjs lägsta åldern för att ta ut allmän pension från 61 till 62 år. Vid årsskiftet höjs dessutom åldern för rätt att behålla sin anställning från 67 till 68 år.
Det är bara början på förändringarna. Ytterligare ett flertal steg planeras. En så kallad riktålder ska så småningom införas i pensionssystemet för att sedan justeras efter medellivslängdens utveckling. 2026 väntas den vara 67 år och tidigast möjliga pensionsålder blir då 64. Tanken är att de som går i pension vid riktåldern ska få lika stor andel av slutlönen i pension som tidigare generationer. Och ju senare någon är född, desto längre förväntas de jobba. 1990-talister spås inte avrunda yrkeslivet förrän i 70-årsåldern.
Riksdagsbeslutet togs med klar majoritet. Så baserades förslaget också på en överenskommelse som nåddes redan i december 2017 i pensionsgruppen, där samtliga partier ingår utom SD och V. Men även om det råder bred enighet i sak, så återstår alltjämt en rad viktiga frågor. Däribland beslut om höjd ålder för garantipension, bostadstillägg, sjukersättning och a-kassa.
En dragkamp om dessa frågor pågår inom regeringskansliet, enligt uppgifter till DN. Socialdepartementet kämpar för att dra åldersgränserna uppåt medan finansdepartementet håller emot. Det handlar om mycket pengar. Enligt Pensionsmyndigheten skulle enbart sjukersättning och a-kassa högre upp i åldrarna kunna kosta staten 14,5 miljarder kronor 2038.
Naturligtvis ska systemen hållas inom ekonomiskt rimliga ramar, men utökad trygghet måste gå hand i hand med förlängda karriärer. Risken att bli arbetslös eller sjuk blir inte mindre med åren och ingen ska känna sig pressad till förtida uttag av pension.
Som LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson påminner om är det dessutom inte alla som har förutsättningar att jobba längre. Medan medellivslängden under det senaste decenniet har ökat markant för högutbildade höginkomsttagare har den inte ökat alls för kvinnliga låginkomsttagare inom LO-kollektivet. I fysiskt tunga jobb är det dessutom vanligt att förslitningsskador sätter stopp för fortsatt yrkesliv.
Även sådant måste vägas in i de politiska besluten när pensionsåldern successivt blir högre. Förutom förstärkta trygghetssystem behövs utökade möjligheter till omskolning och vidareutbildning. Särskilt som det inte bara är mellan olika yrkesgrupper som arbetsförmågan varierar i lite högre åldrar. Än större är skillnaderna på individnivå.
Svenskarna som kollektiv lever och är friskare allt längre och pensionssystemet måste förändras därefter för att vara långsiktigt hållbart. Men alla åldras som individer.
Därför gäller det också att utveckla tryggheten för dem som inte har förutsättningar för att arbeta fler år. Att hitta former för detta kan bli betydligt svårare än att besluta om att höja pensionsåldern.
Gå till toppen