Höstregnet öser ner och de kalla vindarna från norr gör det lätt att glömma förra årets torka, nödslakt och omfattande skogsbränder. Brunnar sinade, åar torkade ut och brunnar med dålig vattenkvalitet fick åter öppnas. Undersökningar visar att grundvattennivåerna i landet sjunkit för varje år sedan 2015.

När vattenresurserna väl är försämrade blir akuta kriser svårlösta och kostnaderna kännbara. Det som är ekonomiskt fördelaktigt idag förlorar kommande generationer på. Det är kostsamt och besvärligt att kontrollera, ersätta och rena vattnet från föroreningar för att uppnå dricksvattenkvalitet.

Politiker på alla nivåer måste planera långsiktigt, ta sitt ansvar, skydda vattenresurser och uppfylla Sveriges miljömål genom att:

• Satsa på en nationellt täckande kartering av Sveriges grundvattenresurser. De extrapengar regeringen har avsatt räcker inte.

• Öka takten när det gäller sanering av förorenade områden.

• Skapa en myndighet som har huvudansvar för landets vattenresurser, för att övervaka och skydda dem. Idag är ansvaret fördelat mellan nästan tio myndigheter.

• Skjuta till pengar för forskning om vattenrening, sanering, skydd och värdering av vattenresurser.

Rent dricksvatten har länge setts som en självklarhet i Sverige. Men så är det inte längre. I delar av landet kan läget bli akut under vissa tidpunkter på året. De pågående klimatförändringarna medför mer extremväder. Men inte bara klimatförändringarna ställer till problem. Människan har skapat kemiska och mikrobiella föroreningar, överutnyttjat vattenresurser och därmed skapat hälso- och miljöproblem som drabbar kommande generationers hälsa och välfärd.

Det finns flera orsaker till att dagens grund- och ytvatten inte håller tillräckligt god kvalitet. Inte minst kemiska föroreningar och mikrobiella problem som uppstår vid översvämningar.

I Sverige riskerar mark och grundvatten att påverkas av cirka 83 000 förorenade eller misstänkt förorenade områden. Bara omkring 5 500 av dem är sanerade eller påbörjade för sanering.Och ändå ingår inte de svårnedbrytbara högfluorerade alkylsyrorna, PFAS, i statistiken. Enligt Nordiska ministerrådets uppskattningar kommer PFAS-relaterade problem att kosta miljardbelopp. Bara i Sverige.

På landsbygden har en utbredd utdikning av våtmarker skapat problem som medför att regn och snö snabbt rinner ut från det område där det fallit. I städerna gör hårdgjorda ytor att regnvattnet inte tränger ner i marken. Vatten leds direkt ut i vattendrag istället för att bilda grundvatten och bidra med den vattenmagasinering som behövs.

Trots att nederbörden och magasineringsförmågan egentligen är tillräcklig sätter de system människan skapat de naturliga processerna ur spel.

Kombinationen mindre grundvattenbildning och hög vattenförbrukning medför svårigheter när det gäller att få fram tillräckligt med dricksvatten. Många kommuner har inte beredskap för detta.

Vi är förundrade över att politiker vågar låta bli att satsa på ökad kunskap och samordning när det gäller landets framtida vattenförsörjning.

Charlotte Sparrenbom, docent och lektor i geologi, Lunds universitet

Peter Dahlqvist, Carola Lindeberg och Maria Åkesson, verksamma vid SGU

Torleif Dahlin och Kenneth M Persson, professorer vid LTH, Lunds universitet

Lars Rosén, professor vid Chalmers tekniska högskola

Fritjof Fagerlund, universitetslektor i geohydrologi, Uppsala universitet

Gerhard Barmen och Jan-Erik Rosberg, universitetslektorer i grundvattenteknik vid LTH, Lunds universitet

Jenny Norrman, docent vid Chalmers tekniska högskola

Hans Jeppsson, hydrogeolog, konsultföretaget WSP

Nikolas Höglund och Sofia Åkesson, doktorander i geologi, Lunds universitet

Bo Olofsson, professor vid KTH

Johan Barth, hydrogeolog, vd Geotec, Svenska Borrentreprenörers Branschorganisation

Göran Persson, ordförande i Sveriges Avantiborrares förening

Jeffrey Lewis, senior hydrogeolog Tyréns AB och docent vid Göteborgs universitet