Barn börjar skolan med olika förutsättningar. De kommer från olika miljöer och med olika mognad och förkunskaper. Vissa kan redan läsa, medan andra knappt vet vilka bokstäverna är. Sådant är skolan lyckligtvis bra på att jämna ut. Genom att möta eleverna på deras respektive nivåer ger pedagogerna alla möjlighet att följa med på kunskapsresan. Men det finns sådant som är svårt att kompensera för även med bästa tänkbara pedagogik. Dit hör de fall då barnen saknar tillräckliga kunskaper i svenska – i språket, i sederna, i samhället.

Alla får inte med sig svenskkunskaper hemifrån. Och även om de allra flesta barn i Sverige går i förskolan, där de får naturlig kontakt med språket, så är den inte obligatorisk.

Och de som går miste om det förskolan har att erbjuda är inte sällan de som skulle behöva detta allra mest.

Enbart i landets tre största städer var det i fjol cirka 5 400 barn i åldrarna två till fem år som inte gick i förskolan, visar siffror som Ekot har tagit fram. Särskilt hög var den andelen i ekonomiskt svaga och socialt utsatta stadsdelar. I Järvaområdet i Stockholm stod till exempel 11 procent av barnen utanför förskoleverksamhet. Enligt uppgift finns där rent av nätverk av föräldrar som aktivt håller barnen hemma tills skolplikten tar vid.

Barn kan hållas utanför förskolan av många olika skäl. Men det är naturligtvis mycket olyckligt när följden blir att de barn som är i allra störst behov av kontakt med och träning i svenska språket inte får det.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) beklagar hur det ser ut. I Sverige är utgångspunkten att både kvinnor och män arbetar samtidigt som de har barn, påpekar hon.

"Det finns så mycket studier som visar hur viktigt det är för barnen att gå i förskolan."

Regeringen har i år avsatt 100 miljoner kronor bland annat för att satsa på språkutveckling i förskolan. Satsningar av det slaget är bättre än att göra förskolan obligatorisk för alla, framhåller Ekström.

Det låter ju fint – men oavsett hur många miljoner som satsas här hjälper de inte de barn som inte går i förskolan.

För att segregationen inte ska gå i arv krävs det nya, kreativa förslag till ytterligare politiska åtgärder.Inom kort tillsätts en utredning på grundval av 73-punktsöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. Där heter det att nyanländas barn ska ha "rätt till en obligatorisk språkförskola". Den ska gälla från tre års ålder, minst femton timmar i veckan, och vara inom den vanliga förskolans ram.

Det låter motsägelsefullt att ge rätt till något obligatoriskt – inte ens Ekström tycks vara riktigt klar över vad som avses med formuleringen. Men det kunde handla om att det bör bli obligatoriskt för samhället att tillgodose alla barns rätt att lära sig svenska.

I förlängningen handlar det om väsenligt mer än så. Det är inte för ingenting som Ekström i sammanhanget nämner att både mammor och pappor i Sverige vanligtvis jobbar. I miljöer där kanske vart tionde barn inte går i förskolan finns sannolikt en förväntan på att kvinnor ska vara hemma istället för att etablera sig på arbetsmarknaden. Det blir en dubbel förlust ur integrationsperspektiv – både barnen och mammorna drabbas. Det här är en inskränkning i kvinnors möjligheter att forma sina liv; de får inte den frihet det ger att ha ett eget jobb, egna sociala kontakter utanför hemmet och egna pengar.

Naturligtvis går det att argumentera för att familjer ska ha rätt att själva bestämma över småbarnsåren – men frågan är till vilket pris. Att barn fastnar i segregation är ett för högt pris.