Svenskarnas inställning till invandring är kluven. Å ena sidan finns det ett uppvaknande, engagemang och solidaritet för att hjälpa till och forma ett mer humant samhälle. Å andra sidan finns det en stor grupp som vill begränsa invandringen eftersom den kostar samhället för mycket och äventyrar den svenska kulturen.

Många partier i riksdagen har köpt den restriktiva hållningen. Forskning som Pieter Bevelander, professor i internationell migration och etniska relationer, och jag nu presenterar visar att traditionella partier rycks med i oron över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps. Men är det verkligen rätt väg att gå?

Sverigedemokraterna når rekordstöd i opinionen. Partiet gynnas av att ”deras” frågor är på dagordningen. Partiet är numera också normaliserat i den offentliga debatten.

I vår nya studie om polarisering och olika former av mobilisering i flera europeiska länder, The refugee reception crisis: Polarized opinions and mobilizations, visar Pieter Bevelander och jag att mottagningskrisen 2015 i Sverige innebar en katalysator; en mobiliseringsgrund för både anti- och pro-invandringsrörelser i samhället.

Det fanns de som pratade om systemkollaps och att Sverige varken kunde eller borde agera världssamvete. Åsikten var att välfärdsstatens resurser inte räcker till ens för att fördela resurser rättvist i den infödda befolkningen.

SOM-institutet i Göteborg mäter varje år det svenska folkets attityder till invandring. År 2016 skedde ett brott jämfört med tidigare period. Andelen som ville reducera invandringen till Sverige låg 2015 på 40 procent, 2016 hade den stigit till 52 procent.

Men viktigt i sammanhanget är också att andelen som ville begränsa invandringen var betydligt större på det tidiga 1990-talet. År 1992 förordade 65 procent en begränsning av invandringen till Sverige.

Så vad går det att lära av mottagningskrisen 2015?

1. Vår forskning visar att när traditionella partier rycks med i en oro över att tappa kontrollen och köper bilden av att landet har drabbats av en systemkollaps vädrar extrema aktörer morgonluft och får ökat självförtroende för sina aktioner. Men det är bara halva bilden. Många engagerade sig i till exempel Refugees Welcome, Svenska kyrkan, Röda Korset eller i ett språkkafé. Det skedde dels för att de ville erbjuda omedelbar hjälp i det akuta skedet, dels för att de ville arbeta mer långsiktigt för att underlätta integration.

2. Våra resultat ger exempel på att det som anses vara normalt idag, ansågs extremt igår. Nuförtiden tävlar många om att framstå som tuffa. Men det är viktigt att komma ihåg att som väljare röstar man hellre på originalet än på kopian. Socialdemokrater som tror att vägen framåt är att föreslå nya skärpningar på det migrationspolitiska området är inte nödvändigtvis rätt ute. Vägen framåt är inte att neutralisera politiska motståndare genom att göra avkall på fundamentala mänskliga rättigheter. Det är att ge upp.

3. En tolkning av våra resultat är att om andra politiska partier fortsätter bedriva politik på Sverigedemokraternas planhalva leder det till minskat väljarstöd för det egna partiet. Att ständigt och jämt relatera sina egna politiska förslag till Sverigedemokraterna är att ge dem onödigt mycket uppmärksamhet. Vår forskning visar att det finns ett enormt engagemang bland människor som vill ha och kan verka för förändring.

Företrädare för politiska partier kan i betydligt större utsträckning än idag fånga upp det engagemang unga och många andra människor har när gäller att arbeta för en bättre värld.Här finns en enorm kraft. Mitt budskap till företrädare för de traditionella partierna är: Det är fullt möjligt att formulera egna visioner. Haka inte upp er på vad Sverigedemokraterna skulle säga.

Framtiden pekar i både progressiv och konservativ riktning. Vilken väg som väljarna föredrar är inte ristat i sten.

Anders Hellström, docent i statsvetenskap och verksam som forskare vid det migrationspolitiska forskningscentret MIM vid Malmö universitet.