Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Löftet om likvärdig välfärd för alla blir inte omodernt.

Lena Hallengren, Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi i somras.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Välfärdslöftet är tydligt. Alla medborgare har rätt tilllikvärdig samhällsservice, oavsett var i landet de bor. Kommunernas olika ekonomiska förutsättningar ska kompenseras genom det kommunala utjämningssystemet. Precis som riksdagen har beslutat.
Men det är långt ifrån så det fungerar, konstaterar Riksrevisionen i en ny rapport. Av landets 290 kommuner bedöms hela 245 vara underkompenserade. Värst är det för stora och glesbebodda kommuner. Rapporten efterlyser också större hänsyn till befolkningens sociala och ekonomiska villkor i storstadsområden.
För att utjämningssystemet ska fungera som avsett måste det omfördela betydligt större summor än idag. Istället för ett nettobelopp på 7,2 miljarder kronor under 2017 skulle det egentligen ha krävts 10,8 miljarder, visar Riksrevisionens beräkningar. Ofta måste kommunledningarna ta till skattehöjningar för att försöka fylla hålen i kassorna. Det är en viktig förklaring till att de kommunala skattesatserna varierar från 29,18 kronor i Österåker till 35,15 kronor i Dorotea.
Ändå är det ofta de som betalar högst kommunalskatt som har sämst tillgång till välfärdstjänster, medgav statsrådet Ardalan Shekarabi (S) i somras. Tillsammans med regeringskollegorna Lena Hallengren (S) och Stefan Löfven (S) presenterade han ett förslag till nytt utjämningssystem där det tas större hänsyn till glesbefolkade områden. Knappt hade det presenterats förrän kommuner i storstadsområden pekade på sina underfinansierade behov. Enligt Riksrevisionen räcker förslaget, som nu behandlas av riksdagen, hur som helst inte för att få systemet att fungera som tänkt.
Det krävs helt enkelt ännu mer omfördelning än så.
Frågan kan framstå som torrt kameral, men rör själva grunden för svensk politik. Få saker är så sammanflätade med förtroendet för de folkvalda som invånarnas upplevelse av hur välfärden fungerar. Och den frågan beror i hög grad just på tillståndet i kommunernas ekonomi.
Från flera håll i landet strömmar det redan in beklagansvärda exempel på hur barn och äldre drabbas när kommunerna måste skära ned.
I Salem ska lärarna bli färre och vissa barn får sin skolskjuts indragen. I Lund fattades det i veckan beslut om mindre städning och klädtvätt inom hemvården. På flera andra håll har det förts diskussioner om besparingar på maten till äldre.
De flesta berörs personligen av hur välfärden fungerar och reagerar när den inte är tillräckligt bra. När lärarna är för få i skolan, när hemsjukvården inte hinner med, när äldre släktingar inte får den omsorg som de behöver.
I sådana lägen riskerar missnöjet att växa – och det skapar grogrund för politisk populism.
Sverigedemokraterna försöker mycket riktigt nu lansera sig som det främsta välfärdspartiet. När regeringen föreslår en höjning av de generella statsbidragen till kommunerna med fem miljarder kronor nästa år talar SD om att minst dubbla det budet.
Visst kan det låta bra, med tanke på behoven, men någonstans måste pengarna tas ifrån. Och sin vana trogen vill SD finansiera det hela genom att dra ned bland annat på kostnaderna för integration och arbetsmarknadspolitik. Utan att låtsas om att sådana neddragningar på sikt drabbar kommunernas ekonomi.
Vad populister än hävdar så finns inga enkla lösningar på kommunernas problem. Därför måste regeringen ta sig an de svårare alternativen, som en översyn av utjämningssystemet. Utan att glömma företagens villkor: välstånd måste skapas innan välfärden kan fördelas.
Löftet om likvärdig välfärd till alla oavsett var de bor är lika angeläget idag som när det först formulerades.
Gå till toppen