Min relation till Ian McEwan är mest att likna vid ett slags oproblematiskt och tryggt resonemangsäktenskap – jag älskar honom inte och har aldrig gjort, men det är ändå rätt trevligt och bekvämt att han finns. Med jämna mellanrum spottar han ur sig välskrivna romaner om intressanta ämnen, förvisso förutsägbara och ibland lite tråkiga, men aldrig dåliga. Han fungerar också lite grann som en pålitlig nyhetskommentator – om något avgörande händer i världen, säg klimatkrisen eller Brexit, kan man lugnt räkna med att McEwan strax kommer att avhandla saken på ett lagom komplext vis och tala om vad den rätta, intellektuellt hederliga hållningen i frågan är.