En onsdagskväll i september ringlar sig kön lång utanför Babel i Malmö. Standup-klubben Oslipat har höstpremiär, och man öppnar säsongen med ett starkt namn som huvudnamn: Jonatan Unge.

Han är en av sin generations mest älskade komiker. Tidigare i år utsågs han till årets manliga komiker på Svenska Standupgalan. I branschen betraktas han allmänt som ett geni. Medan de flesta andra komiker nöter sina rutiner flera gånger i veckan på källarklubbar giggar han ”så sällan som möjligt” – men anses bäst ändå.

Han har ett lite avigt kroppsspråk på scen. Han rullar mikrofonsladden runt axlarna medan han vankar av och an. Ibland vänder han publiken ryggen, ställer sig och pillar på en högtalare i hörnet. Befinner sig i sin egen lilla värld en stund innan han åter vänder sig mot publiken.

– Jag bestämde någon gång att jag ska få vara hur jag vill på scen. Om jag får för mig något så ska jag bara tillåta mig att göra det. Ibland har de tofsar som hänger ner från ridån. Instinktivt tycker jag att det är kul att pilla på dem. Klart jag får pilla på dem, säger Jonatan Unge.

Han kör sin rutin om hur mycket han hatar Malmö. Det gula teglet. Plattheten. Brottsligheten. Det illusoriskt korta avståndet till Köpenhamn; enligt Unge skulle det behöva mätas i centimeter för att väga upp Malmös uselhet. Hans hemstad Stockholm framställs i kontrast som rena paradiset.

Som kolumnist för Aftonbladets nya Malmösatsning har Jonatan Unge brutit ner sina ståupprutiner till något mindre spetsiga men fortfarande lika gnälliga krönikor.

– Jag sa till dem att jag inte skulle ha så mycket positivt att säga. Jag tycker att det är så tråkigt när det är positivt. Misär och gnäll är mycket skojigare. En persons lycka, kul för dig, men vem fan bryr sig, säger Jonatan Unge.

Även om mycket så klart är tillspetsat för komisk effekt, så är hans aversion mot Malmö på riktigt. Kvällstidningen, som i höst har gjort entré i staden med parollen ”Vi skriver för dig som älskar Malmö”, har städslat en skribent som egentligen bara har en anledning att bo här: sin dotter. Fram till nyligen hade han två anledningar, men i slutet av förra året blev han dumpad av sin flickvän. Och då började han avsky Malmö ännu mer. Åkte till Stockholm så ofta han bara kunde. Han mår bättre idag, men skulle ändå förmodligen flytta tillbaka till Stockholm om det inte vore för dottern.

– Jag känner mig ofta som en bitter invandrargubbe som sitter på turkiska föreningen och säger att alla är dumma i huvudet och att allt var så mycket bättre i Turkiet. Varför finns det ingen tunnelbana, liksom?

***

Isabella Rodriguez, regissör och medlem i humorkollektivet Bauta, hade inte så bra koll på Jonatan Unge innan hon såg honom i ”Släng dig i Brunnen”. Vid den tidpunkten höll hon på att skriva manus till SVT-serien ”Kurs i självutplåning”, som bygger på ett seriealbum av Malmöbaserade författaren och serietecknaren Henrik Bromander.

Serien, som har premiär i SVT Play på fredag, handlar om Maria (spelad av komikern Evelyn Mok) som inte har någon riktning i livet och anmäler sig till en clownkurs. Till tv-versionen ville Isabella och hennes kollega Joakim Granberg att hon skulle ha en kompis och skapade därför karaktären Tore, en charmig överklass-slacker från Östermalm, som inte lever upp till sin familjs förväntningar. Isabella Rodriguez såg Jonatan Unge skämta om hur han blev ”skjuten ur skötet” på sin mamma och landade på en räkmacka som han har glidit på genom livet – och kände: ”Där är han!”

– Jag älskar att han är både slafsig och skarp. Han är ju fantastisk i sina kontraster. Och han har en helt oförklarlig charm, säger Isabella Rodriguez och fortsätter:

– Det fanns ingen plan b, det skulle vara Jonatan.

Hur skulle det där gå? För det första: Jonatan Unge har visserligen en ganska teatral persona och massor av komisk talang, men han är inte skådespelare. För det andra: Alla som har hört honom i hans olika poddar de senaste åren vet att han inte är en mästare på att förbereda sig. Det är inte för intet som hans smeknamn är ”Fuckup”.

Ett talande exempel: Nyligen tog han i Della Sport – en humorpodd om aktualiteter i sportens värld som han har med vännerna Simon ”Chippen” Svensson och Kristoffer ”Kringlan”/”K” Svensson – upp en flera månader gammal nyhet eftersom han inte bemödat sig om att hitta någon färskare. Och det var inte första gången.

– Den hade jag lagt undan för att den var så bra. Det var en häst som kvävde sig. Hästsporten är så oerhört underlig. Det är alltid typ så: Några pojkar har kastat smällare och då har alla hästar i stallet fått missfall. Det är så himla lite som krävs för att ställa till det för de där djuren.

Du får ju oftast till det trots dåliga förberedelser, vad är det som drar dig framåt?

– Standupen är ju skriven, om än inte alltid inövad. När det gäller poddar, de bästa skämten kommer inte från det jag har skrivit utan i konversation med personen jag talar med. Mina bästa skämt kommer ur Simons eller Kringlans prator.

***

Jonatan Unge växte upp i en magnifik villa på Djurgården. Hans mamma heter Cecilia Hagen och hans pappa Ingemar Unge, två uppburna medieprofiler.

– Du kan göra vad fan du vill i min familj, men ingen vill höra dig prata om ditt jobb på familjeträffarna om du inte har ett jobb inom media. Jag har en morbror som jag tror har varit en hyfsat framgångsrik ekonomichef på en massa olika företag. Det är aldrig någon som har frågat vad han gör. Då får han berätta om någon film han har sett eller en bok han har läst, säger Jonatan Unge.

Länge hade han ingen aning om vad han ville hålla på med. Han läste en massa a-kurser, mest för att få studiemedel: historia, litteratur, kriminologi, religionsvetenskap. Eftersom han på sin mammas sida är släkt med Bonnier-familjen hade han ett tag planer på att bli förläggare.

– Men jag läser så himla långsamt och har ingen jättestor uppfattning om litteratur. Sedan bestämde jag mig för att bli lärare, jag har nästan gått klart lärarlinjen. Men gudskelov började jag med standup och kom så småningom in på radion.

Tillsammans med kompisen Aron Flam satt han hemma på kammaren och kollade amerikansk standup på Youtube. Aron Flam anmälde dem till en open mic-klubb. Året var 2007.

– Aron var svinbra, jag var svindålig. Jag fick rådet att inte fortsätta.

Men han fortsatte att hänga på när Aron Flam giggade, och kunde få en treminutersspot här och där. När han gjorde en rutin om att han sög av sig själv fick han det äntligen att flyga.

Jonatan Unge säger att han hade tur med tajmingen. Han befann sig mitt i en andra våg av svensk standup. Den första hade varit på 1990-talet när SVT började sända ”Släng dig i Brunnen”, där sådana som Peter Wahlbeck och Babben Larsson hade slagit igenom. Nu hade bland andra Özz Nûjen och Janne Westerlund dragit igång det mer urbana ”Stockholm Live” på SVT och standup började bli hett igen.

På Sveriges Radio i Malmö hade man under några år producerat en rad humorprogram, och i början av 2010 var det premiär för satirprogrammet ”Tankesmedjan” i P3. Dit rekryterades Jonatan Unge.

Sommaren dessförinnan hade han vikarierat på ”Morgonpasset” i samma kanal. På Jesper Rönndahls trettioårsfest i Veberöd träffade han Sissela Benn, också hon komiker.

– Jag hade sett henne göra Filippa Bark, men framförallt rollen som Zeke i humorprogrammet ”Morgonsoffan”. Hon spelade den så jävla bra. Jag sa det till henne och så började vi flörta under sommaren.

Året därpå flyttade han ner till Malmö och ihop med Sissela Benn. Idag har de en dotter tillsammans men är separerade sedan länge.

Det dröjde inte länge innan Jonatan Unge skapade rubriker i ”Tankesmedjan”. Ett skämt om att Dawit Isaak måste ha ”gjort nåt” och att Eritrea knappast höll honom inspärrad för ”sitt eget höga nöjes skull” fick Isaaks anhöriga och Lars Adaktusson att gå i taket.

Men lyssnarna gillade vad de hörde.

– Väldigt länge var det jättekul på radion. Vi fick mycket uppmärksamhet. När vi gjorde livesändningar på Almedalen var enda gången det var fullt framför SR:s scen. Även om vi var ett sketet P3-program drog vi jävligt mycket publik. Det kändes som att vi var rockstjärnor ibland. Men sedan började de ju lasa ut folk. Och till en början gick det bra. De kickade en och hittade en ny som också var bra. Men till slut går det ju inte, det blir urvattnat. När folk väl hade blivit bra fick de kicken. Till slut fick de börja locka komiker från Stockholm men de ville aldrig bo i Malmö så det blev inte det där redaktionshänget. Till slut tröttnade jag på det där.

***

Jonatan Unge valde att lämna ”Tankesmedjan” 2014. Han tillhör den gyllene generation komiker från programmets glansdagar som sedan skulle komma att bli framgångsrika i poddvärlden.

I slutet av 2013 startade Ola Söderholm, Liv Strömquist, Nanna Johansson och Kristoffer ”K” (tidigare ”Kringlan”) Svensson Lilla drevet i samarbete med Aftonbladet kultur. Året därpå drog Simon ”Chippen” Svensson och Jonatan Unge igång podden Della Sport. Idén kom från Simon Svensson. Jonatan tyckte att den var ”skitdålig” men ville inte säga något eftersom han inte kunde komma på någon bättre själv.

– Då var det ju inga pengar alls i podden. Jag tror att vår största sponsor gav oss 1 000 kronor för två avsnitt eller nåt sånt. Jag vikarierade lite på radion, gjorde lite standup. Och så småningom kunde vi få in lite pengar via [donationssajten] Patreon. Det var inte mycket, men det var skattefritt.

När Kristoffer Svensson hösten 2015 straffade ut sig från allt i samband med ”Kringlan-gate” anslöt han till Della Sport, som snart utökades med flera editioner. Idag är Della Monde ett litet poddimperium med en stor del av innehållet inlåst bakom betalvägg. Jonatan Unge säger att de tjänar ”skitbra med pengar”.

– Vi tjänar mycket mer än vad vi gjorde på radion. Jag minns att vi fick frågan om att göra en super-”Tankesmedjan”. Alla de gamla godingarna skulle komma tillbaka. Och de ville ge oss ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. Det var verkligen ”håll i er nu, ni kommer få …” Och så var det typ hälften av vad jag tjänade på poddarna. Det är Sveriges Radio-arrogans. De fattar inte hur omsprungna de är av poddarna.

Jonatan Unge säger att han återigen har haft tur med tajmingen. Precis som han började med standup när det började bli populärt igen, så hoppade han på poddtåget när det precis hade ”tuffat igång”.

Han beskriver poddlyssnarna som extremt hängivna och lojala.

– Det är som att sitta och lyssna på två kompisar som sitter och snackar och så ligger man själv i soffan bredvid. Tidigare fick folk kanske för sig att de kände en filmstjärna. Men det gjorde de ju inte, de kände en karaktär. Men när folk säger att de känner mig så har de ju faktiskt nästan rätt. De har lyssnat när jag har suttit och babblat i flera år, det är klart att de känner mig.

***

Mycket av Jonatan Unges humor, framförallt i poddarna, springer ur hans egna tillkortakommanden och svårigheter att hantera livet. Han har på senare tid berättat om sin misskötta ekonomi, sitt taximissbruk och sina duster med Kronofogden. Nu var det ett tag sedan han pratade om dem, så jag frågar hur det går med boendestödjarna som skulle hjälpa honom att svara på mejl och betala räkningar.

– Jag har sagt upp dem, jag tycker inte att de gav mig något. De stod och kollade på mig när jag jobbade och utförde hushållssysslor, och de verkade inte sugna på att ha en konversation heller. Det blev bara obehagligt. Tanken var att de skulle komma och ringa på dörren, och då måste jag ju gå upp och klä på mig. Men jag orkade inte ha dem under de perioder då jag klarade mig själv.

I vilka perioder klarar du inte dig själv?

– Det är några gånger per år. Det är som att jag går in i väggen, fast inte fullt så allvarligt. Det håller i sig kanske en månad. Jag blir bara trött och olycklig och lägger mig ner och orkar inte göra något. Så fort jag får ett enda litet problem slutar jag att svara i telefon och sådana saker. När det blir för mycket.

Just nu upplever han lite av en hajp kring sin person, en effekt framförallt av hans sommarprat förra året, tror han.

– Jag har ingen agent. Jag säger bara ja till allt och så ångrar jag mig. Nu har jag tackat ja till skitmycket grejer, jag har ingen aning om vad, jag vet inte när, och det är antagligen svindåligt betalt. Jag förhandlar aldrig.

***

När Jonatan Unge kom till inspelningen av ”Kurs i självutplåning” trodde han att han skulle spela sig själv. Han hade tackat ja utan att ha läst manus. Henrik Bromanders seriealbum, som tv-serien bygger på, hade han läst, men där är ju inte hans karaktär med.

– När jag väl hade läst manuset insåg jag: det här är absolut inte jag.

Isabella Rodriguez, seriens skapare och regissör, säger:

– Jag tog hem både honom och Evelyn [Mok], och så satt vi tillsammans och läste replikerna. Jag var inte säker på att han skulle göra det annars. Och då dök det ju upp saker: ”Oj, är jag bög?” och ”Oj, ska jag vara naken?” Eh, ja du fick manus för flera månader sedan och där står det att du ska vara naken. Om du inte har sagt något förrän nu får du skylla dig själv.

Jonatan Unge berättar att han har ett otroligt motstånd mot förberedelser. Sina krönikor för Aftonbladet skriver han på natten – något dygn efter deadline.

– Du vet, ju mindre man förbereder sig … hur sura kan de bli? Jag har inte förberett något och så kommer jag och gör något som under omständigheterna – jag har inte ägnat ett skit åt det här – ändå blir rätt hyfsat. Om jag har förberett mig och det inte blir bra, då har jag ju inget att skylla på.

Det är en försvarsmekanism?

– Ja. Fast min intention var verkligen att läsa det där manuset. Men när jag satte mig så tog det emot så himla mycket. Jag blev nervös, började tänka, kände en massa krav. Jag kunde inte bara slappna av och läsa igenom det.

Hur gick det då? Enligt Isabella Rodriguez gick det under omständigheterna riktigt, riktigt bra. Hon är hur nöjd som helst med Jonatan Unges prestation. Han avvek ofta från manus, men det blev bara bättre när han levererade replikerna på sitt eget sätt.

– Jag vet inte, han har en helt oförklarlig charm. Och det märkte man under inspelningarna. Folk slutade jobba och bara stod och tittade på honom.

Jonatan Unge säger att skådespeleri var betydligt svårare än han hade trott.

– Man måste vara mycket mindre självmedveten än vad jag är. Jag tyckte att det var ursvårt att fejkskratta. Det krävde också en helt annan koncentration än vad jag är van vid. På en standupscen håller man på max 25-30 minuter, men här var man igång en hel dag. Svårast var när jag en hel dag skulle vara med i bild men inte i fokus. Jag skulle stå i bakgrunden och prata med någon, säga ”vattenmelon, vattenmelon …” Att koncentrera sig fast man inte var i fokus, det var den jobbigaste arbetsdagen jag någonsin har haft.

Om ingen säger åt Jonatan Unge att jobba ser en vanlig dag i hans liv ut så här: han ligger och kollar Youtube.

Podda kan han göra från soffan i vardagsrummet.

När han inte vet vad han ska prata om går han helt enkelt in i Della Mondes Facebookgrupp där fansen förser dem med tips.

– Så mitt jobb är ännu enklare nuförtiden. Det är inte bara så att mina fans betalar för att få lyssna på mig, de gör också min research. Men jag kreddar dem i alla fall.