Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Två rika utställningar när Lunds konsthall samarbetar med Skissernas museum

Carolina Söderholm ser Carlos Garaicoas arkitektur av hopp och krossade illusioner.

Från Carlos Garaicoas utställning på Lunds konsthall.Bild: Lunds konsthall

Carlos Garaicoa

"...en gränslös verklighet som evighetens trädgårdar...", Lunds konsthall och Skissernas museum i Lund, t o m 2/2.

Carlos Garaicoa bygger städer av ljus och tecknar ruiner med tråd. Han arbetar med silver och glas, klarinettens mjuka toner och stålets vassa egg. Ibland viker han skyskrapor av papper och odlar miniatyrträdgårdar av gräs. Inget material är främmande när han konstruerar sin arkitektur av hopp och krossade illusioner.
På Lunds konsthall och Skissernas museum rör han sig mellan nuet och det förflutna, utopin och dystopin, men mest av allt längs rivningskåkarna på Havannas gator. När de två Lundainstitutionerna nu samarbetar, för första gången på mer än tjugo år, ger resultatet mersmak. På den kubanske konstnärens karaktäristiska vis lyser hans två första soloutställningar i Sverige mot en mörk botten. Det lätta och flyktiga i verkens utförande ställs mot tyngden i deras innehåll. Å ena sidan lockar han med ritningar och modeller på det ideala samhället, å andra sidan kartlägger han misslyckandet, förtrycket och spillrorna som ofta följer i dess spår.
Carlos Garaicoa föddes 1967 och växte upp under Fidel Castros socialistiska regim. Efter militärtjänstgöringen blev kameran och kroppen hans verktyg då han redan under konststudierna förvandlade staden till sin spelplan. Runt honom fanns den sönderfallande skönheten hos Havannas koloniala arkitektur. Men också skeletten från modernismens övergivna projekt. Efter det europeiska östblockets fall försvann stödet från Sovjetkommunismen, och USA:s blockad slog hårt mot landets ekonomi. Kvar stod oavslutade sjukhus, skolor och bostadskvarter likt ruiner från framtiden, för att använda Garaicoas ord. "Han sätter ett stetoskop mot den socialistiska stadsplaneringens febriga hjärta", som kuratorn och kritikern Okwui Enwezor (1963–2019) skriver i katalogens läsvärda essä. Djupt engagerad i postkoloniala frågor och konstvärldens globalisering lyfte Enwezor tidigt fram Garaicoas arbete, bland annat på Documenta i Kassel 2002.
Från Carlos Garaicoas utställning på Lunds konsthall.Bild: Lunds konsthall
På Lunds konsthall och Skissernas museum visar Garaicoa svartvita fotografier av vittrande palats och ödetomter. Över ytan löper tunna trådar som anger konturerna av saknade eller hägrande byggnader. Andra gångar framträder försvunna huskroppar likt vålnader inneslutna i glas, vars eleganta silhuetter påminner om kolonialismens välde grundat på exploatering och slavhandel. Det låter kanske dystert. Men Garaicoa är en mästare på att förena en skarp social och politisk kritik med en konstruktiv lekfullhet. Assisterad av arkitekter och modellbyggare i sin studio, numera både i Havanna och Madrid, skissar han ständigt på nya sätt att förhålla sig till inte bara hur samhället utan också medvetandet och historien formas.
Allt i de två utställningarna framstår inte lika nödvändigt. Ljudinstallationen ”Partitura” i Lunds konsthall hör trots sitt ambitiösa omfång inte till mina favoriter. Ändå finns det något sympatiskt i hur han där genom gatans musikanter och tecknandets linjer försöker fånga stadens puls och identitet.
Inför hans sinnrika modifierande av trälinjaler och cirkelskivor till mallar för utopisk arkitektur tänker jag på en konstnär som Clay Ketter. Även han har laborerat med laddningen i ritverktyg – på en gång skapandets hjälpmedel och styrande schabloner – medan han i fotografier blottat den amerikanska förortens klaustrofobiska idyll. En liknande ambivalens finns inbyggd i Garaicoas visioner om den fulländade arkitekturen och staden. Det gäller vare sig den lånat sina drag från rymdålderns teknologi eller det förgångnas klassiska ideal. Att han kallar sin symmetriska sagostad av genomlyst rispapper ”Ingen utväg” är talande.
”Campus or the Babel of knowledge” av Carlos Garaicoa ställs ut på Skissernas museum i Lund.Bild: Johan Persson
Ett projekt som ”Campus or the Babel of knowledge” på Skissernas museum förför med sin minutiösa modell över ett välordnat och transparent universitetscampus. Men i bakgrunden lurar filosofen Michel Foucaults teorier om övervakningens arkitektur, liksom det bibliska Babels torn med sitt varnande exempel om mänskligt övermod. För att inte tala om den italienska futurismens monumentala stadsplaner – tidigt flörtande med fascismen – eller den mardrömslika svindelkänsla som författaren Jorge Luis Borges framkallar i sin novell om det allomfattande biblioteket i Babel. Precis som i dessa exempel ställer Garaicoa tjusningen i det perfekta och kompletta, mot det totalitära systemets anspråk på kontroll och makt.
På ytan tycks hans konst handla om det fysiska ramverket för människan som individ och kollektiv: rum, byggnader och städer. Men för mig är det historierna och minnena, smärtan och drömmarna han vill åt, de som ryms i den flagnande putsen och spruckna betongen. Medan han vrider och vänder på havererade ideologier och maktstrukturer – som kolonialismen eller den kubanska revolutionens stelnade socialism – lyssnar han uppmärksamt efter alternativa berättelser. Lyhört binder han samman det som är med det som var, och kunde ha blivit. Fram träder det förflutna och nuet i sin komplexitet. Lunds konsthall och Skissernas museum har lyckats med konststycket att göra inte bara två rika utställningar. Tillsammans bildar de en fullödig helhet.
Gå till toppen