Gripande scener utspelade sig för ett par dagar sedan när amerikanska trupper lämnade norra Syrien. Desperata kurder kastade projektiler mot de amerikanska militärfordonen. De kastade inte bomber eller stenar, de kastade tomater och andra grönsaker. De ville visa sin förtvivlan, men inte skada.

Det är omöjligt att inte känna sympati för kurderna som än en gång fick sitt gamla talesätt bekräftat: bergen är våra enda vänner.

Kurderna är omgivna av länder som alla vill dem illa, som under historiens gång har mördat dem och förvägrat dem ett eget land. Deras historia är en lång och till synes ändlös tragedi.

Men som så ofta är fallet finns det också en annan sida av saken. Donald Trump lovade i sin presidentvalskampanj att ta hem så många trupper som möjligt. Han och många med honom har tröttnat på de långa krigen som USA för i främmande och avlägsna länder.

USA har nu varit i Afghanistan i nästan tjugo år och har inte mycket positivt att visa upp. Ingen kan riktigt förklara hur en tänkbar fred där egentligen ska se ut. Talibanerna står fortfarande starka. En slutgiltig militär seger tycks lika omöjlig för USA idag som den gjorde för engelsmännen under 1800-talet och för Sovjetunionen under 1900-talet.

Mellanöstern befinner sig i sedvanlig oreda. Till det kommer att USA håller på att bli självförsörjande vad gäller energi och alltså inte längre är lika beroende av områdets olja. Så nog är det ganska lätt att begripa att allt fler amerikaner ställer sig frågan: Har vi egentligen något att göra där borta långt hemifrån? Och svarar: Nej, det har vi inte.

Kritiken mot det amerikanska tillbakadragandet har varit massiv bland dem som har tillgång till medier. Det är inte självklart att denna inställning delas av den stora massan amerikaner som inte ser något fel i att sätta det egna landets intressen främst.

Men om nu Trump än en gång har handlat lika impulsivt som felaktigt så finns det ju – eller borde åtminstone finnas – ett botemedel och det heter Europa och EU.

Inget hindrar Europa att fylla det tomrum som uppstått, i synnerhet som vi geografiskt ligger närmare Syrien. Det är Europa, inte USA, som kommer att tvingas hantera ökade flyktingströmmar. Men blotta tanken att Europa och EU ska ta sitt ansvar känns fullkomligt verklighetsfrämmande. Europa har vant sig vid att känna sig tryggt under amerikanskt beskydd och det – med några få undantag – utan att ens vara villigt att betala den överenskomna avgiften till Nato.

Det finns ett uttryck som säger damned if you do, damned if you don’t, det vill säga vad du än gör eller inte gör så gör du fel. Det tycks i högsta grad gälla amerikansk utrikespolitik.