Världen har präglats av osäkerhet sedan Donald Trump tog plats i Vita huset. Händelserna i Syrien är det senaste måttet på hur ombytlig, impulsiv och hänsynslös USA:s president är. Europa och en stor del av resten av världen ser fram emot den dag då reality-tv-stjärnan för gott lämnar presidentämbetet för någon av sina golfbanor. Man längtar efter den ”normalitet” som rådde före Trump. Men en stor överraskning väntar Europa: Trumps USA är det nya normala.

För sina anhängare är förre vicepresidenten Joe Biden en returbiljett till dåtiden. Han personifierar den normalitet som rådde innan Trump klampade in i Washington beväpnad med maffiametoder som utmärker fastighetsbranschen på Manhattan i New York. Biden representerar hederlighetens epok – Obamas presidentperiod skakades inte av en enda skandal – samt enastående tillväxt och större gemenskap. Men det var också en period när den ekonomiska ojämlikheten växte, storföretagen gynnades och bankerna räddades genom finanskrisen. Krigen i Irak och Afghanistan fortsatte och nya militära engagemang inleddes i Syrien, Jemen och Libyen. I realiteten är det den normalitet som rått sedan det kalla krigets slut som så småningom födde fenomenet Donald Trump.

Många har pekat på att de ekonomiska förändringarna och känslan av osäkerhet som en nyliberal ekonomisk politik medför, är de främsta drivkrafterna bakom den sorts populism och det förakt för eliter som Trump representerar. Men också krigströtthet hos USA:s befolkning spelar in.

Väljarundersökningar och rapporter har länge inte bara visat på ökat motstånd mot militära ingripanden i utlandet, utan också bitterhet mot den överhet som lurat amerikanerna att ändå stödja dem. Inte minst för att de kostat allmänheten liv och välstånd samtidigt som militärindustrin har gjort rekordvinster. Resultatet är en befolkning som inte bara motsätter sig krig, utan också militariseringen av USA:s utrikespolitik som låst fast landet i så många krig.

En undersökning som Eurasia Group Foundation gjort i år visar att bara 9,5 procent av amerikanerna tror att USA:s ledarskap är nödvändigt för att garantera stabiliteten i världen och därmed den inhemska freden och välståndet. 63,5 procent anser att USA antingen ska fokusera mer på utmaningar hemmavid eller att utrikespolitiken ska bygga på kalla fakta om det som gynnar USA, snarare än på USA:s roll som global ledare.

Bara 21 procent anser att USA ska ingripa militärt för att förhindra att mänskliga rättigheter kränks i stor skala i utlandet. Dubbelt så många vill att USA håller sig utanför, medan en tredjedel kan tänka sig att stödja ett militärt ingripande som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd.

Kort sagt lider amerikanerna av imperieutmattning. Det är inte ett tillstånd som Donald Trump orsakat, men han visste hur han skulle ta upp och kanalisera dess energi så att det gynnade honom. Demokraternas kandidat Hillary Clinton lanserade sig däremot som militär hök. Hon var stark förespråkare för invasionen i Irak och lobbade mot partikamrater som försökte förhindra kriget. Och hon var pådrivande för Obamas katastrofala ingripande i Libyen.

Eftersom Trump inte är anledningen till krigströttheten, kommer den inte heller att försvinna när han lämnar presidentposten. Dessa djupgående förändringar av amerikanernas inställning till utrikespolitiken och USA:s roll i världen har växt fram under årtionden och lär ta decennier att ändra igen.

Det amerikanska folket har alltså bytt ståndpunkt, men det har däremot inte det utrikespolitiska etablissemanget i Washington, det militärindustriella komplexet, tankesmedjor eller andra inflytelserika maktkretsar.

Spänningen mellan en allmänhet som bryr sig mer om USA än om landets position i världen och en förändringsobenägen elit som är mer ovillig att ändra sig än att bli frånsprungen, lär leda till att Trumps inkonsekventa, kortsiktiga och destabiliserande utrikespolitik fortsätter. Medan pressen ökar på politikerna att ta hem amerikanska trupper och inte blanda sig i andra länders affärer, fortsätter etablissemanget att försöka hålla emot, eftersom det hoppas att en ny president förr eller senare återupprättar ”den gamla normaliteten”. Därför kommer etablissemanget också med löften och utfästelser som USA:s ledare inte har någon avsikt att infria.

Dessa spänningar i USA:s utrikespolitik beror inte nödvändigtvis på opinionens omsvängning. Den orsakas snarare av motstånd mot förändringar och inkompetent hantering av en nödvändig och oundviklig omorientering.

För Europa och Sverige är frågan inte om USA så småningom ändrar sin utrikespolitik från att upprätthålla en global militär ledning till en mindre militariserad och intervenerande hållning. Den relevanta frågan är istället om förändringen sker under ordnade och samarbetsinriktade former eller hänsynslöst och splittrande à la Trump.

Hittills verkar Europa knappt ha fått upp ögonen för den nya verklighet som råder. Inneslutna i sin egen trögrörliga bubbla räknar man ner dagarna till januari 2021 då man hoppas att det USA som fanns före Trump ska återuppstå.

Det vore klokare av Europa att vänja sig vid tanken på en värld utan amerikansk militär överhöghet och börja planera för hur man ska navigera i den.

Trita Parsi

Översättning Karen Söderberg

Trita Parsi är vice vd för Quincy Institute for Responsible Statecraft, en nyinrättad amerikansk tankesmedja som för fram "idéer som går ut på att ändra USA:s utrikespolitik från ändlösa krig till starka diplomatiska insatser för att uppnå internationell fred". Parsi är statsvetare och författare, född i Iran, uppvuxen i Sverige, och har bott i Washington DC sedan början av 2000-talet.