Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fler försvunna skulle kunna räddas

25 000 försvinnanden anmäls varje år. Samtidigt vet vi lite om efterforskning av försvunna i Sverige, vilket försvårar polisens arbete med fallen, enligt ny rapport. Liv kan räddas med mer kunskap om när det är dags att inleda en sökinsats och hur olika grupper beter sig vid försvinnande.

Dykare letar efter en försvunnen person vid en sökinsats. Arkivbild.Bild: Adam Ihse/TT
Eftersökningar av försvunna personer är ett område som tar stora resurser årligen av polis, andra räddningsmyndigheter och frivilligorganisationer. Av de årliga cirka 25 000 anmälningarna leder cirka 450 till räddningsinsatser, då man befarar att de eftersökta befinner sig i livsfara eller att det finns allvarliga risker för hälsan.
Men trots detta finns stora kunskapsluckor om eftersökning av personer i Sverige. Det konstateras i en ny rapport som gjorts inom ramen för ett samarbete mellan Linköpings universitet, Högskolan i Borås och Polismyndigheten.
– Det finns nästintill ingen svensk forskning kring det här området, förutom lite teknikforskning som det går att använda sig av. Annars är det jättedåligt. Så det första vi åtog oss var att lägga något slags grund: vad finns, vad finns inte och vad behöver göras? Och då konstaterade vi snabbt att här behöver allt göras, säger Rebecca Stenberg, räddningsforskare vid Linköpings universitet och en av rapportförfattarna.
En stor utmaning för såväl svensk som andra länders polis är hur man ska bedöma risker när någon försvinner. Där behövs mer kunskap, konstaterar Stenberg.
– Människor har faktiskt all rätt i världen, som vuxna och myndiga, att dra sig undan och inte bli kontaktade. Men hur bedömer man om det är fara å färde? Ibland har man inte facit förrän efteråt, så det är svårt, säger hon.
Det är dock oftast personer med psykisk ohälsa och dementa som försvinner – grupper som bara blir större i Sverige. Det man vet är att många av dessa är så kallade ”återförsvinnare”.
– Mönstret är tydligt när det gäller vissa typer av personer som hotar med att ta livet av sig, blir räddade av polisen och återkommer igen. Men riktigt varför det är så är något vi skulle behöva få veta mycket mer om, hur man ska kunna bryta det mönstret. Det är inget polisen kan göra, utan det måste vara andra som gör det, säger Rebecca Stenberg.
Rapporten visar att det finns en hel del forskning utomlands som skulle kunna användas även i Sverige. Exempelvis finns fler och mer omfattande profiler för hur olika grupper beter sig vid försvinnande, men man behöver kontrollera om de är giltiga här.
– Vi vet till exempel att svenskar många gånger har bra fysik i jämförelse med hur det ser ut i exempelvis USA. Där skulle vi behöva veta mer säkert om de profiler som finns fungerar här, säger Stenberg.
Ett annat område som pekas ut, där åtgärder behöver vidtas, är frivilligverksamheten vid försvinnanden.
– Av någon anledning, och det verkar vi vara lite ensamma om i Sverige, så är det jättehett att gå ut och leta efter försvunna, och det dyker upp nya grupperingar med varierande kompetens, säger Rebecca Stenberg.
Förslaget är att ställa tydligare krav på frivilliga.
– Ett sätt att hantera det är att det finns en tröskel. Det kan vara en så pass enkel sak som att man måste registrera sig och klara av en webbutbildning för att få gå vidare.
Fakta

Räddningsinsatser i Sverige

Av de 25 000 försvinnanden som anmäls varje år bedöms 9 000 som prio 1, vilket innebär "omedelbara, akuta behov" eller prio 2, som räknas som allvarliga försvinnanden. Av dessa leder 450 till räddningsinsatser, då det bedöms att fara för liv eller allvarlig risk för hälsan föreligger.

97 procent av räddningstjänstärendena klaras upp. Polisens egen statistik visar att de försvunna som hittats i 28 procent av fallen varit i så dåligt skick att de antagligen inte skulle ha överlevt om de inte hittats.

3 procent hittas inte i samband med den akuta insatsen, och av dessa återfinns ett fåtal aldrig mer.

Av samtliga ärenden som leder till polisiära räddningsinsatser hittas den försvunne död i 11 procent av fallen.

Det vanligaste är att deprimerade personer försvinner, därefter kommer personer med demens. Barn står för 8 procent av samtliga fall.

Källa: Rapporten "Eftersökning av personer – en internationell forskningsöversikt"

Gå till toppen