Det är inte enkelt att vara omtyckt när man leder Socialdemokraterna.

Dels hägrar en gammal historieskrivning som har svårt att släppa storhetsåren under den före detta statsministern och partiordföranden Göran Persson, eller för den delen tiden med Ingvar Carlssons 45-procentiga väljarstöd.

Dels kräver arbetarrörelsen en ledare som klarar av den svåra balansgången mellan mörkröda arbetarmän och progressiva högersocialdemokrater. Och som samtidigt kan axla ansvaret som yttersta statsbärare.

Stefan Löfven (S) har just nu problem i alla delar. Och det borde oroa fler än den innersta kretsen i regeringskansliet.

Ett knappt år har gått av regeringens andra mandatperiod och Socialdemokraterna fortsätter att sjunka i opinionen. Ett genomsnitt av de senaste mätningarna placerar partiet nästan 4 procentenheter under ett redan katastrofalt valresultat. Hack i häl: Sverigedemokraterna, som tycks ha befäst positionen som landets andra största parti och nu nosar på tätpositionen.

Mycket litet tyder också på att det finns någon strategi för att stoppa väljarraset. Åtminstone verkar inte partiet utanför den innersta partiledarkretsen känna till den, vilket tycks ha lett till det missnöje som nu i allt större utsträckning börjar uttalas offentligt.

I en artikel i Svenska Dagbladet (31/10), signerad politikreportern Annie Reuterskiöld, berättas på ett för socialdemokratin ovanligt öppet sätt om en partiledare och statsminister som är djupt ifrågasatt i de egna leden. Och om beskrivningen i SvD stämmer: en partiledare som dessutom inte själv klarar av att ta befäl över sitt parti, eller för den delen regeringen, utan lämnar åt andra att fatta de avgörande besluten.

Det är här Stefan Löfven befinner sig när han dessutom lämnas alltmer ensam att från S-sidan försvara regeringens överenskommelse med C och L som med alla mått mätt innehåller betydligt mer liberal än socialdemokratisk politik. Ett avtal som är så ifrågasatt inom partiet att inte ens Löfvens finansminister Magdalena Andersson (S) orkar med att riktigt försvara det.

"Nu ingick vi ju januariavtalet. Det är ingen hemlighet att vi hade kunnat lägga välfärdspengarna på kommun och landsting om vi hade haft en socialdemokratisk regering", kommenterade finansministern budgetens skattesänkningar i SVT:s Agenda i slutet av september.

Ett uttalande som må komma från hjärtat, men som knappast underlättar för en tvåpartiregering som bara är ett brutet januarilöfte ifrån att tappa Centerpartiets och Liberalernas stöd – och kanske tvingas till nyval.

Och frågan är om inte detta är ett större problem för Stefan Löfvens opinionssiffror än den interna kritiken vill göra gällande: alltså inte uppgörelsen i sig, utan bristen på uppslutning bakom den före detta fackföreningsmannens benhårda övertygelse om avtalets helighet.

Att arbetarrörelsen redan efter tio månader har tröttnat på att behöva försvara varför det är mestadels liberal politik som strömmar ut från Rosenbad är en sak. Att statsministern inte lyckas övertyga ens de egna – inte heller sina ministrar – om att avtalet trots detta måste hållas, och respekteras, är en helt annan.

Och samtidigt som kritiken rasar inom S-leden upprepar Stefan Löfven det mantra som han använde redan om förra mandatperiodens decemberöverenskommelse: "En överenskommelse är en överenskommelse. Den håller man!"

Frågan är hur länge till han orkar.

För den som trots allt föredrar liberal politik framför nyval och ett nytt politiskt landskap utifrån dagens opinionssiffror är det avgörande att 73-punktsöverenskommelsen från i januari får ligga fast och förslagen bli verklighet. Nu tycks den frågan vila på en ensam statsministers förmåga att värdera löftet till väljarna högre än det egna partiets kärlek.