Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: "Sköt dig själv, och skit i andra"

Zombiejägare i tv-serien The Walking Dead drömmer om ett fritt land.Bild: Gene Page
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Ganska ofta tänker jag på en affisch av den brittiska grafikkonstnären Anthony Burrill. ”Think of your own ideas”, det är det enda som står, med svarta bokstäver på blå bakgrund. Tänk dina egna tankar. Eller som jag tycker om att tolka budskapet när jag har tröttnat på den dagspolitiska pajkastningen: sköt dig själv, och skit i andra.
Det sägs ofta att dagens politiska klimat är polariserat, och att såväl de politiska partierna som väljarna står längre från varandra än på länge. Men gör de det? Vem vet, så länge de egna politiska idéerna skyms av fixeringen vid den politiska motståndaren.
Jag deltog för en tid sedan i ett seminarium tillsammans med en manusförfattare. Det finns vissa ramar för att fånga tv-tittarna, eller läsarna, berättade hon. Det behövs en huvudperson, en protagonist. Ett vägskäl, något som står på spel. En fiende: antagonisten. Och så ett mål som står över allt det andra.
Det här är ingen nyhet för den som är det minsta insatt i dramaturgi och berättande. Men det jag hörde på seminariet var inte bara en manual för det goda författarskapet utan också en beskrivning, medveten eller inte, av hur dagens politiker tycks se sin uppgift.
Den goda huvudpersonen är förstås det egna partiet. Vägskälet valet mellan ett Sverige på väg åt rätt eller fel håll. Men vem är antagonisten i politikens dramaturgi: den partipolitiska motståndaren, eller samhällsproblemen? Och vilket är målet?
Här finns en viktig skillnad mellan fiktionen och politiken. För medan antagonisten i böcker och tv-serier utgör hindret att överkomma på vägen till målet – att bekämpa zombier har inget värde i sig utan krävs för att skapa en värld där man inte blir uppäten – har antagonisten i dagens svenska politik blivit målet i sig.
Det har helt enkelt blivit viktigare att sätta dit den politiska motståndaren än att tänka sina egna tankar kring hur samhällsproblemen ska lösas. Eller för den delen kunna medge att det på många områden finns en samsyn kring de politiska lösningarna.
Socialdemokraternas och Moderaternas bråk kring rättspolitiken är bara ett av flera exempel på när det kan vara läge att sköta sig själva och skita i andra. Skiljer sig de två partiernas målbilder från varandra? Inte särskilt – minskad brottslighet är rimligtvis målet för såväl S som M. Ser man samma utmaningar? Det låter onekligen så – att lagföra fler och skapa trygghet för människor är nästintill det enda partierna pratar om.
Ändå går det inte att komma vidare. För kriget förs inte utifrån de egna idéerna mot problemen, det förs mot varandra. Och målet kommer aldrig inom räckhåll.
Den senaste tiden har det varit populärt att tala om vikten att av kunna antikens historia. Här kommer en påminnelse för den som har glömt: Odysseus hakade inte upp sig på sina antagonister. Han såg målet, bortom cykloperna och sirenerna, och kom till slut hem till Ithaka. Något att minnas för dagens politiska dramaturger.
Gå till toppen