Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anneli Jordahls bok om att skriva är full av skitprat och hur jäkla bra som helst

Patrik Lundberg har läst ”Orm med två huvuden”.

Anneli Jordahl.Bild: Kajsa Göransson
När Anneli Jordahls romanskrivande haltade fick hennes förläggare en idé: skriv en essä om skrivande, om att leva som både kritiker och författare.
Så blev det, här är den: 140 sidor prosa med luft mellan raderna.
Tankarna går till formatet på Stephen Kings ”Att skriva”, en hantverksmemoar som ofta omnämns som ett slags referensverk. King skriver: ”Detta blev en kort bok helt enkelt därför att nästan alla böcker om skrivande är fulla av skitprat.” Där slutar också likheterna. Några handfasta tips som i Kings ”Att skriva” får inte läsaren.
Vid första, andra, tredje anblick skiljer sig essän även från verk som Karolina Ramqvists ”Det är natten” och Marguerite Duras ”Att skriva”, där författarna främst förhåller sig till det skönlitterära skrivandet. Anneli Jordahls anslag är identiskt med förläggarens grundidé. Går det att kombinera romanskrivande och kritik? Om det går, hur bedömer du kollegor ur ditt ena skrå och hur blir du bedömd av kollegor ur ditt andra?
Frågorna saknar givna svar, men liknelsen som Jordahl utgår från – och som namngett essän – talar för sig själv: det är dubbelt, och därmed ofta en börda. Hon, om någon, vet vad ett mellanförskap består av: barndomen i en samhällsklass och vuxenlivet i en annan; ”klassmässigt tvåspråkig”. Författare och kritiker och kvinnlig författare och kritiker. Särbo om veckorna, sambo på helgerna.
Den som läser essän för att förstå Anneli Jordahl – eller åtminstone hennes litterära persona – går alltså inte bet. Läsaren får följa den unga Anneli Svensson, vars mamma och styvpappa menar att hon inte bör använda sin biologiska pappas efternamn. Hon har just flyttat till Trelleborgs kommun och klasskamraterna välkomnar henne med ett regn av sockerbetor, varav en träffar henne i huvudet.
Vänner får hon, emellertid. Dels bönders barn, men också välsmorda ynglingar från rika orter som Skanör och Falsterbo. Det hände under en era då geografin och inte klasstillhörigheten styrde vart man gick i skolan, konstaterar Jordahl.
Så vad händer nu, när barn alltmer sällan får plugga över gränserna? Det återstår att se. En klassmässigt tvåspråkig berättarröst som Jordahls kan i alla fall gestalta vad som riskerar att gå förlorat: någorlunda sömlösa klassresor.
Hennes egen resa tog sin början i en biblioteksfilial. Anneli Svensson hängde där hela tiden, lånade allt som gick att läsa. Bibliotekarien såg flickans bildningslust och frågade om hon ville vara rådgivare vid filialens inköp av böcker. Snart blev hon befordrad till lokalens städerska, två dagar i veckan, varpå hon fick ett bibliotek för sig själv. Svensson växte upp och hittade (tillbaka) till sin identitet som Jordahl. Återigen, detta mellanförskap.
Och fortfarande: våndan mellan alla dessa dubbla identiteter, att inte känna sig helt hemma någonstans.
Medierna brukar tala om Anneli Jordahl som en som skriver om klass. Själv menar hon, mycket riktigt, att hon främst skriver om ensamhet. ”Orm med två huvuden” är inget undantag: ensamheten tar sig många uttryck, inte minst i hur tankarna flyger och far. Ofta framstår Jordahls prosa som ofiltrerad, en sorts gestaltning utan tydligt urval. Text som många kritiker skulle döma ut som något som ”behövt mer redaktörskap”.
I ett stycke ska hunden ha mat. I ett annat minns Jordahl detaljer ur sin senaste roman. I ett tredje minns hon detaljer ur sin näst senaste. Ett par författarbesök får statuera exempel för det ena och det andra. En ful gubbe, i skepnad av en fotograf, försöker lura kläderna av den blivande författaren. En flytt hit, en flytt dit. Otaliga referenser till kulturskapare: Annie Ernaux, Sara Lidman, George Orwell, Lars von Trier och så vidare. Blandat med Facebooktrolleri och joggingrundor.
Men. Slutligen sjunker essäns storhet in: det är ju så här det är att skriva, inte minst när projekten är flera åt gången. Tankarna vill åt olika håll, däri ligger utmaningen. Essän är alltså en naken skildring av en högoktanig kritikers och författares skrivprocess; full av skitprat och hur jäkla bra som helst.
Då Anneli Jordahl är medarbetare på vår kultursida recenseras boken av Patrik Lundberg, kolumnist i Expressen och författare.
Gå till toppen