Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Svart på vitt – hög lägstanivå men brist på dynamik

Teckningarna med en tydlig berättelse sticker ut på den sjuttonde teckningstriennalen i Landskrona konsthall.

Svart på vitt – sjuttonde teckningstriennalen

Landskrona konsthall

T o m 15/12.

Astrid Göranssons porträtt av tänkta inringare i ”Ring P1”.
Länge användes teckningen flitigt inom fler områden än som konstnärligt medium inom bildkonsten. Teckningen fungerade bland annat som verktyg för dokumentation, för topografiska bilder och inom arkitekturen. Spår av den traditionen kan man se fortfarande, till exempel som inslag vid teckningstriennalen ”Svart på vitt” som just nu visas i Landskrona konsthall. Det kan vara dokumentationer av landskap eller platser, vilket flera exempel visar, anta formen av en förd anteckning, som Astrid Göranssons tänkta porträtt av inringare i ”Ring P1”, eller nosa på arkitekturtraditionen, som i Åsa Fridéns detaljerade studier av husfasader.
Det är Landskrona konstförening som arrangerar utställningen vart tredje år. En jury, i år bestående av Sune Nordgren, Per Rossling och Tonie Lewenhaupt, väljer ut verk bland hundratals ansökningar. Kriterierna är enkla och anges i utställningstiteln: inga färger får användas, enbart svart och vitt. Därför ligger fokus naturligt på teckningen, med variationer i kol, tusch, blyerts och krita.
Den svartvita teckningens avsaknad av färg ger formen ett ökat utrymme, i bästa fall i kompositioner som kombinerar linjens lekfullhet och rytmik med svärtans djup och tyngd. Det är emellertid inte formmässiga arbeten som dominerar bland triennalens 141 verk. I stället är det verk med berättande innehåll som framträder tydligast, och tecknande som delvis frigjort sig från tekniken och i stället fokuserar på ett slags ändamålsenlig stil som lyfter fram berättandet.
Lars Aggers "Minns valen", Gränslandet" och Väntan".
Exemplen är många, från ganska vaga skildringar av skeenden, som Jenny Holmgren Myrdahls stillsamma scener med en flicka och en katt, till Magnus Janssons energiska surrealism, med figurer som frusit mitt i ett absurt skeende. Lars Aggers stora blyertsteckningar är ett annat fint exempel som tydligt visar ett berättande anslag, med ett komplext innehåll som ställer fler frågor än det ger svar. Gemensamt för de intressantaste verken, oavsett om tonvikten ligger på form eller innehåll, är nästan alltid ett tydligt arbete med kompositionen, som lösgör teckningen från dess position som förlaga eller dokumentation.
Utställningen håller en ganska hög lägstanivå, det är genomgående verk av bra kvalitet som visas. Däremot saknar jag de riktigt skarpa ljusglimtarna, verk som i utförande eller innehåll suger in betraktaren, inbjuder till att reflektera, känna eller uppröras. Kanske är det urvalet som hindrat en mer spännande dynamik, men resultatet blir lite jämntjockt. Inte minst märks det när man tittar på verk i andra medier än teckningens. Här finns spridda verk i keramik, måleri på glas, laserskurna silhuetteckningar och inte minst flera broderade verk som syns i mängden – men kanske inte alltid för att de håller den högsta konstnärliga kvaliteten utan för att tekniken sticker ut.
Gå till toppen