Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Louise Bringselius: ”Sluta leka nöjesfabrik.”

Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
För ett år sedan deltog jag i ett samtal där en chefsdag planerades hos en av Sveriges största offentliga arbetsgivare, en verksamhet där dessutom en mängd internationellt ledande forskare arbetade. Olika konsultnamn diskuterades för ett pass som skulle inspirera kring motivation och ledarskap. Jag frågade varför de inte valde att bjuda in en forskare.
”Nej, vi måste ha någon som är rolig!”, blev svaret.
Som om forskare inte kunde vara roliga och som om det viktigaste var just detta att vara rolig, inte att ha kunskap. Föreläsningen blev därefter. Anekdoter och hemmasnickrade sanningar ropades ut över publiken av en konsult som flängde fram och tillbaka över scenen. Flera av budskapen gick tvärsemot forskningen. Jag hörde efteråt att flera seniora chefer hade tröttnat och gått.
(Till försvar för konsulter som grupp bör det noteras att det finns många seriösa, som verkligen följer forskningen aktivt och använder den i sitt arbete. Men detta var inte en sådan.)
I postsanningarnas tid har det blivit viktigare att erbjuda nöje än kunskap. Därför fylls också många chefsdagar och chefsutbildningar med övningar som för tankarna till barnens lekplatser. Medan barn leker vuxna, leker vuxna barn.
Forskaren Sverre Spoelstra förklarar postsanningarna i organisationsvärlden delvis med vår tids idéer om det karismatiska och transformativa ledarskapet (se boken Leadership and Organization, 2018, samt den populärvetenskapliga nättidskriften The Conversation, 24/10). Spoelstra är docent i organisation på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han menar att dessa ledarskapsideal visserligen har lett till ett välkommet intresse för motivation och inspiration, men att det även har gett näring till uppfattningen att det räcker med utstrålning och personlighet för att vinna anställdas stöd.
Därmed blir form viktigare än innehåll och kunskap underordnad. Istället blir konsekreringen, upphöjningen, av ledaren central. Men karismatiskt ledarskap utan kunskap är farligt. Vid skandalerna i revisionsbranschen kring millennieskiftet var karismatiska ledare snarare en del av problemet än en del av lösningen, påminner Spoelstra i sin bok.
Även forskaren Mikael Holmquist vittnar om dessa ledarskapsideal. I boken Djursholm – Sveriges ledarsamhälle beskriver han hur ledarskap i denna miljö har blivit mer en fråga om att se bra ut än att verkligen prestera eller att kunna vägleda på basis av gedigen kunskap.
Vi behöver ett ledarskap som inte bara motiverar och inspirerar, utan som också bottnar i den professionella praktiken och utgår från fakta. Ett ledarskap med fokus på verksamheten, snarare än på ledaren i sig. Ett sådant ledarskap ger en helt annan legitimitet än en ledare som enbart erbjuder nöje, karisma, lättsmälta anekdoter och postsanningar. Kanske är det också så att först när ledningen slutar leka nöjesfabrik, som på ovan nämnd chefsdag, kommer anställda att börja ta den på allvar.
Louise Bringselius är docent i organisation och ledning vid Lunds universitet, forskningsledare i Tillitsdelegationen
Skilj på nytta och nöje, på chefsdagar och underhållning. Som bildens Mello.Bild: Janerik Henriksson/TT
Gå till toppen