Det var när reportern Andreas Persson satt hemma en kväll och gick igenom domar i förvaltningsrätten som han för första gången stötte på syskonskaran från Ystad.

Syskonen hade blivit omhändertagna enligt lagen om vård av unga (LVU) och det fanns vissa omständigheter i domslutet som väckte hans intresse och han valde att gräva djupare i historien.

Några månader senare publicerades första delen i “barnen som inte fanns”. Ett avslöjande som visade en syskonskara som lämnat så få avtryck i det svenska samhället att Skatteverket avregistrerat dem från den svenska folkbokföringen. Granskningen visade att barnen aldrig fått gå i skolan och att föräldrarna under alla år fått myndigheterna att tro att familjen hade ett framgångsrikt företag och därför befann sig utanför Sverige stora delar av året.

Det tar nio år för Ystad kommun och svenska myndigheter att agera och kontrollera barnens skolgång ordentligt. När de väl omhändertas visar det sig att de saknar grundläggande förmågor att fungera i samhället. De hade ingen tidsuppfattning, grava språkstörningar, en del av barnen kunde inte knyta skorna, visste inte hur man tvättar sig, duschar eller går på toaletten. Ett av barnen, en tonåring, visste inte hur man skalar en banan, visar myndigheternas uppgifter.

Nu är granskningen nominerad till Stora journalistpriset i kategorin "Årets Avslöjande". En dubbel känsla för reportern Andreas Persson.

– Jag är så klart väldigt hedrad. Det är alltid roligt när andra uppskattar det arbete man gör. Samtidigt. Man utgår från att man ska vara stolt och glad över det jobb man gör men det är en djupt tragisk historia i botten. Men så är det ofta inom journalistiken.

Avslöjandet om barnen fick ett stort genomslag. Efter HD och Sydsvenskans granskning inleder Skolinspektionen och Riksrevisionen utredningar i ärendet. Samtidigt väljer Ystads kommun att anlita Försäkringskassans före detta generaldirektör Ann-Marie Begler vars utredning stod klar för en dryg vecka sedan.

– Vårt avslöjande bygger mycket på socialtjänstens utredningar. Och deras utredningar bygger på barnens egna berättelser om hur de har haft det. De har lämnat uppgifter oberoende av varandra och till flera olika personer. Detta var inget Ystad kommun ville skulle komma ut. Det är väl det jag är mest stolt över. Att detta i grunden är barnens berättelse och att de får komma till tals.

Trots flera artiklar och reportage om barnens öde och situation finns det fortfarande många obesvarade frågor enligt Andreas Persson.

– Hur kunde det bli så här? Vi vet fortfarande inte varför situationen blev som den blev. Jag har ju pratat med mamman en lång stund. Hon påstår kategoriskt att allt socialtjänsten säger är lögn. Hur går man vidare när personerna som sitter på svaren menar att allt är lögn och en uppdiktad historia?