Rissveds är 25 år och har ett OS-guld i mountainbike från 2016. En merit som hon är ensam om som kvinna i Sverige.

Hennes resa mot toppen har inte varit rak. Rissveds har varit öppen med att hon lidit av psykisk ohälsa och ätstörningar. Att prata om depressionen har hjälpt, samtidigt är hon mån om att inte fastna i facket ”idrottaren som mår dåligt”.

”Å ena sidan innebär det att människor kan identifiera sig med mig och inspireras, vilket såklart är bra. I vissa fall verkar det till och med rädda liv. Men å andra sidan gör det att vi aldrig kommer framåt. Så jag tycker att vi behöver prata om livet som finns bortom illamåendet”, skriver hon i en anteckningsbok som hon har med sig till DN-intervjun.

Rissveds gjorde i år comeback i världscupen. Efter ett par resultatmässigt mindre lyckade lopp kunde hon åter rulla i mål som segrare i schweiziska Lenzerheide i augusti.

– Det man läser att folk säger är att ”jag föll dit igen och igen och igen och kom aldrig tillbaka”. Förmodligen tar de samma väg dit. För att de till varje pris ska tillbaka. Du kan komma tillbaka, men du måste ta en annan väg dit, tror jag. Det har jag gjort. Och det var det som var så skönt med den här säsongen, säger Rissveds till DN.