Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Patti Smith ser tiden försvinna i ”Apans år”

Peter Fällmar Andersson har läst boken om 2016 – året då rockstjärnan fyller sjuttio och Donald Trump blir vald till president.

Patti Smith tilldelades 2010 National Book Award för sin ”Just kids”.Bild: Steven Sebring

Patti Smith

Apans år

Översättning: Peter Samuelsson

Brombergs

Det sista Patti Smith gör på det gamla året, 2015, är att spela tre gånger på The Fillmore i San Francisco. När hon går av scenen kväll tre kliver en snubbe i hästsvans fram och spyr på hennes kängor. ”År 2015:s sista suck, en dusch av spyor. Var det ett gott eller dåligt tecken?” undrar hon senare på sitt hotell, Dream Inn.
Det är under det år som följer, året kineserna kallar apans år, vi hänger med Patti Smith när hon reser över USA mellan döende vänner och livliga dagdrömmar medan hon läser Roberto Bolaño och Sjöwall Wahlöös ”Polis, polis potatismos!”, sitter med vita handskar och bläddrar i Fernando Pessoas privata bibliotek i Lissabon, längtar efter att en dag bestiga Ayers rock i Australien – och i november noterar att ”tjugofyra procent av befolkningen hade valt den sämste av oss för att representera de andra sjuttiosex procenten”.
Patti Smith fyller sjuttio detta apår. Hon märker att hon gråter oftare när hon tittar på tv. Hon noterar att det den första mars är tjugo år sedan hennes man dog. ”Sjuttio. Bara en siffra som utvisade att en betydande mängd av min tilldelade sand i äggtimglaset har runnit ut, där jag själv är det jäkla ägget”.
De döende är två. Sandy Pearlman, musikproducenten, låtskrivaren och poeten, som 1971 klev fram till henne efter en uppläsning och sa att hon borde starta ett rockband. Han ligger nu på intensiven i San Francisco där Patti Smith besöker honom. Och Sam Shepard, dramatikern, skådespelaren och regissören, som arbetar på en sista text med ALS-döden som deadline. Patti Smith besöker honom i hans hem i Kentucky.
Det här är ett slags inverterad variant av ”Vardagar”, där vår lokale rockare Ulf Lundell skildrar sitt åldrande på ett motsatt (men inte mindre intressant) sätt. Istället för självplågande tv-tittande ägnar sig Smith åt altartavlor från 1400-talet, istället för att städa och reparera bilen pratar Smith med hotellskylten till Dream Inn, istället för en tegelsten om att vara fast skriver Smith kort om att vara i rörelse. Finast är ändå stillheten i stunderna med Sam Shepard. De arbetar tysta sida vid sida. I pauserna sitter de bredvid varandra i varsin trädgårdsstol, tysta som vänner kan vara tillsammans. På kvällen ser de hästar tävla i Kentucky derby.
”Vi har blivit en Beckettpjäs”, säger Sam lugnt (han gick bort sommaren 2017).
Patti Smiths 2016 framstår ofta som en avundsvärt fri tillvaro. Hon för ett vagabondliv utan flygskam med pengar på fickan. Det äts enkelt men kräset och gott. Inför Trump visar hon mer avmätt sorg än konstruktiv ilska. Ett par förbiilande drömmar kunde gärna ha fått stanna kvar i dagboken och här och var faller hennes egna svartvita fotografier in i en sliten estetik med Greyhoundstationer och Stetsonhattar. Men med små medel lyckas hon visa sitt inre liv, ännu gränslöst nyfiken, medan tiden skoningslöst rinner i väg.
Det finns några sekunder i början av Martin Scorseses Dylandokumentär ”Rolling thunder revue” där en ung Patti Smith står på en scen i New York och mässar sig fram till ett slags manisk eufori som intro till ”Archers song”. ”Ni vet hur marken var i Japan på 1500-talet?” frågar hon plötsligt publiken. "Den var svart och grön som ett schackbräde". Det är rörande att läsa ”Apans år” och inse att hon fortfarande står här inför oss och överraskar sig själv med att inte bära säkerhetslinor.
På sidan 183 kommer essensen, vad denna sorgesång till diktad road movie kokar ner till:
”Det här är vad jag vet. Sam är död. Min bror är död. Min mor är död. Min far är död. Min man är död. Min katt är död. Och min hund som var död 1957 är fortfarande död. Ändå tänker jag hela tiden att något underbart ska hända. Kanske i morgon.”
Gå till toppen