Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Repliker om pengar till skolan.

Ledaren (7/11) om pengar till skolan tar upp färsk statistik från SCB: 2014–2018 ökade de totala kostnaderna för utbildningsväsendet med 18 procent i fasta priser, alltså med hänsyn tagen till inflationen. Under samma period ökade kostnaderna för grundskolan med 28 procent, stod det. Kostnaden per elev ökade för grundskolans del med 13 procent från 2014 till 2018, jämfört med 4,2 procent 2010–2014.
I replikerna nedan reagerar de två lärarfacken mot beskrivningen. Men den relevanta frågan är förstås hur pengarna används om de inte märks i skolans vardag.
Heidi Avellan
Svensk skola saknar marginaler
Ledaren (7/11) gör det lite lätt för sig genom att titta på utvecklingen av skolans kostnader och dra slutsatsen att det inte råder brist på pengar.
Det är förvisso riktigt att kostnaderna per elev ökat med 13 procent mellan 2014 och 2018. Men då ska man, för det första, betänka att tillskottet bara bibehåller skolans kostnader mätt som andel av BNP. Mellan 2014 och 2017 visar SCB att BNP ökade med 12 procentenheter.
För det andra så bör kostnadsökningen justeras i förhållande till skolpersonalens höjda löner. Ökningen kan nämligen i stort sett uteslutande härledas till ökade lönekostnader. För omväxlings skull har lärarlönerna inte halkat efter andra grupper, utan tagit igen något av tidigare decenniers tapp. När skolans kostnader för löner ökar snabbare än inflationen måste resurstillskotten hänga med.
En enkät bland Lärarförbundets lokalavdelningar visar att närmare nio av tio kommuner planerar nedskärningar på skola och utbildning nästa år. Det inträffar i ett läge där arbetssituationen i skola och förskola är mer pressad än någonsin. För under samma period som de reala resurserna inte ökat, så har allt fler arbetsuppgifter tillkommit.
Detta har skett genom de extremt många skolpolitiska reformerna under de senaste tio åren. Det svenska världsrekordet i reformering av skolan har gjort att balansen mellan krav och resurser har rubbats. Skolan har följaktligen inte de marginaler som ledaren vill påskina. Insikten som istället borde vara vägledande för kommunerna är att investeringar i utbildning endast är en kostnad på kort sikt, men en långsiktig samhällsvinst.
Johanna Jaara Åstrand

förbundsordförande Lärarförbundet
Marie Wall Almqvist

ordförande Lärarförbundet Malmö
Fortfarande under OECD-snittet.
I en ledare (7/11) anklagas jag för att ropa ”vargen kommer” om nedskärningarna på skolans område. Ropen har tyvärr en verklig bakgrund. Stammen av vargar som vill åstadkomma nedskärningar på skolans område är dessutom i snabb tillväxt.
Det räcker med att läsa vad Sydsvenskan rapporterar (14/6) om besparingskrav i Lund på 114 miljoner på barn- och skolnämnden och om Staffanstorp som överväger det drastiska greppet att börja ta betalt för gymnasieelevernas luncher (29/10).
Det stämmer att det under senare tid skett ett tillskott till grundskolan, men det handlar framför allt om statliga satsningar som karriärtjänstreformen, lärarlönelyftet, lågstadiesatsningen och likvärdighetsbidraget. De har ju kommit till just därför att kommunerna under lång tid underfinansierat skolan. Vi vill se ett förstatligande av skolan för likvärdighetens skull.
Fortfarande ligger Sverige under OECD-genomsnittet när det gäller undervisningskostnadens andel av totalkostnaden.
Istället ökar kraven på kvalitet i skolan liksom på alla andra områden. Då behövs det legitimerade och behöriga lärare som har tillräckligt med tid att förbereda och efterarbeta sina lektioner. Det förutsätter fortsatta satsningar på lärarnas löner och arbetsvillkor och då måste vargarna som ser skolan som en lockande munsbit sluta yla.
Åsa Fahlén
förbundsordförande Lärarnas Riksförbund
Gå till toppen