Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Sanningen är att nyliberalismen, trots namnet, inte alls var liberal.”

Nu måste klimatkrisen få oss att fatta det finanskrisen misslyckades med: ohämmad marknadsekonomi fungerar inte och fortsatt nyliberalism blir slutet för vår civilisation. Det skriver Jospeh E Stiglitz, nationalekonom, professor vid Columbia University och chefekonom vid Roosevelt Institute.

New York-börsen. Följderna av liberaliseringar på kapitalmarknaden är särskilt motbjudande: om Wall Street inte gillar den ledande presidentkandidaten i ett utvecklingsland tar de internationella bankerna helt enkelt hem sina pengar, skriver Joseph E Stiglitz.Bild: Per Lindström
När det kalla kriget nalkades sitt slut skrev statsvetaren och ekonomen Francis Fukuyama en hyllad essä med titeln Historiens slut och den sista människan, The End of History and the Last Man. Kommunismens sammanbrott innebar att det sista hindret var undanröjt för en hel värld av liberal demokrati och marknadsekonomi, argumenterade han. Många ansåg att Fukuyama hade rätt.
Idag lever halva jordens befolkning i länder som leds av enväldiga ledare och demagoger. Den ordnade liberala världsordningen försvagas och Fukuyamas idéer ter sig naiva och daterade, trots att de stärkte den nyliberala ekonomiska doktrin som har rått de senaste fyra decennierna.
Tanken att nyliberalismens gränslösa marknad är den säkra vägen till välstånd har mist så mycket av sin trovärdighet att den behöver konstgjord andning. Och att förtroendet för såväl nyliberalismen som demokratin minskar är varken en slump eller ett sammanträffande.
I fyrtio år har nyliberalismen urholkat demokratin.
Den form av globalisering som nyliberalismen förespråkar berövade individer och hela samhällen möjligheten att på viktiga områden påverka sitt öde. Det visar Dani Rodik, professor i internationell politisk ekonomi vid Harvard, övertygande i sin bok Straight Talk on Trade.
Följderna av liberaliseringar på kapitalmarknaden är särskilt motbjudande: om Wall Street inte gillar den ledande presidentkandidaten i ett utvecklingsland tar de internationella bankerna helt enkelt hem sina pengar. Väljarkåren ställs inför valet att ge efter för det internationella storkapitalet eller att låta landet drabbas av en allvarlig finanskris. Wall Street har alltså större makt över politiken än befolkningen.
Också i rika länder har väljarna fått veta att deras politiska önskningar inte är realistiska:
"Glöm ökad social trygghet, rimliga löner, progressiv beskattning eller ett reglerat finansiellt system. Den sortens reformer försämrar landets konkurrenskraft, jobben blir färre och era liv sämre", var budskapet.
I både rika och fattiga länder lovade makthavarna att nyliberal politik skulle ge snabbare ekonomisk tillväxt och att vinsterna skulle nå ut i hela samhället. Alla, även de fattigaste, skulle få det bättre. För att nå dit måste arbetare bara gå med på lägre löner och alla måste godta nedskärningar på viktiga välfärdsområden. Utfästelserna byggde på vetenskapliga ekonomiska modeller och evidensbaserad forskning, påstod etablissemanget.
Idag vet vi hur det gick. Tillväxten har saktat av och den överväldigande delen av de vinster den genererade nådde bara det fåtal som redan hade mest. När lönerna frystes och aktiemarknaden blomstrade flödade inkomsterna och rikedomarna de redan rikas väg. Mycket lite sipprade nedåt i samhället.
Hur kan lönestopp och nedskärningar i socialsystemen ge högre levnadsstandard? undrade många människor och kände sig med rätta lurade. Nu ser vi de politiska konsekvenserna av det stora illusionsnumret: misstro mot eliterna, inget förtroende för den ekonomiska "vetenskap" som nyliberalismen grundades på, eller för det pengabesatta politiska system som gjorde det hela möjligt.
Sanningen är att nyliberalismen, trots namnet, inte alls var liberal. Den kom med en intellektuell tvångströja och dess apostlar ville inte veta av några invändningar. Ekonomer med avvikande uppfattningar behandlades som kättare och isolerades eller förvisades till institutioner utan inflytande.
Nyliberalismen har inte mycket gemensamt med det öppna samhälle som vetenskapsteoretikern Karl Popper förespråkade. Liksom finansmannen George Soros hävdade Popper att det moderna samhället är ett komplext system i ständig utveckling. Ju mer vi lär oss, desto mer påverkar våra kunskaper hur systemet förändras.
Inom makroekonomin var likriktningen särskilt stark. De ekonomiska modellerna uteslöt möjligheten för en ekonomisk kris av det slag som drabbade världen 2008. När det omöjliga ändå inträffade behandlades det som något näst intill unikt och helt omöjligt att förutse.
Även idag vägrar nyliberalismens förespråkare att inse att tron på självreglerande marknader och avfärdandet av yttre påverkan ledde fram till de avregleringar som på ett avgörande vis fördjupade krisen. Teorin lever fortfarande – heroiska försök görs för att få den att stämma med fakta – vilket bara visar att när dåliga idéer fått fäste, dör de långsamt.
Nu måste klimatkrisen få oss att fatta det finanskrisen misslyckades med: ohämmad marknadsekonomi fungerar inte och fortsatt nyliberalism blir slutet för vår civilisation. Populister, som avskyr vetenskap och tolerans, försvårar situationen.
Den enda vägen framåt och det enda sättet att rädda planeten och vår civilisation är historiens återkomst. Vi måste återuppliva Upplysningstiden och dess ideal: frihet, demokrati och respekt för kunskap.
Joseph E Stiglitz, nationalekonom, professor vid Columbia University, chefekonom vid Roosevelt Institute.
Översättning Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen