Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Fortsätt att bejaka EU. Det är lika viktigt som 1994.

Stefan Löfven och Ulf Kristersson under onsdagens partiledardebatt.Bild: Claudio Bresciani/TT
Varningarna hördes redan 2017 vid EU-toppmötet i Göteborg. Den sociala pelaren som Stefan Löfven (S) talade sig varm för sades kunna hota svenska kollektivavtal. Men statsministern tillbakavisade bestämt dessa påståenden och poserade stolt med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker då pelaren var klar.
Nu är en ny kommissionsordförande på väg in, Ursula von der Leyen. Inom hundra dagar från tillträdet lovar hon att föreslå ett rättsligt instrument för att införa en europeisk minimilön. Arbetsmarknadens parter ryser inför beskedet.
"Vår förväntan är ett nära samarbete med regeringen och riksdagens partier i syfte att bevara den svenska arbetsmarknadsmodellen", skriver företrädare för LO, PTK och Svenskt Näringsliv tillsammans på DN Debatt.
Förutsättningarna är goda för ett sådant samarbete, vilket framgick vid onsdagens partiledardebatt om EU i riksdagen. Enigheten var bred om att värna den svenska modellen, men däremot inte om hur hotbilden ser ut.
Löfven ville inte medge att det finns något skarpt hot mot den svenska arbetsmarknadsordningen och framhöll att det minsann funnits krav på minimilöner inom EU långt före den sociala pelaren. Men han ansattes hårt i frågan av bland andra Ulf Kristersson (M) och Annie Lööf (C).
Än tuffare blev tongångarna om den svenska linjen i förhandlingarna om EU:s långtidsbudget.
Regeringen menar, på goda grunder, att den svenska EU-avgiften bör ligga kvar kring dagens nivå och att generella besparingar ska täcka budgethålet som uppstår när britterna lämnar unionen. Fast en majoritet av medlemsländerna driver motsatt linje och EU-kommissionen trycker på för att Sverige ska betala mer. Förhandlingsläget ser med andra ord mycket svårt ut. Och skiljelinjen i riksdagen gällde synen på hur hårt regeringen ska driva svenska krav.
KD-ledaren Ebba Busch Thor gick i armkrok med V-ledaren Jonas Sjöstedt i frågan och öppnade för att Sverige vid behov ska lägga in sitt veto. Men så tycks Kristdemokraterna också se krympning av EU:s verksamhet som något slags självändamål. Och Vänsterpartiet hade helst sett att Sverige överhuvudtaget inte var med i unionen.
En riksdagsmajoritet står redan bakom hårda svenska krav på att EU ska hålla igen. Därutöver kan det, som det gröna språkröret Isabella Lövin påpekade, vara viktigast att försöka se till att unionens pengar används till rätt saker.
L-ledaren Nyamko Sabuni saknar riksdagsplats och deltog således inte. Men hennes ersättare i kammaren, Johan Pehrson, tillförde något som det annars är beklämmande ont om i svensk EU-debatt: entusiasm för Europasamarbetet. Unionen står inför stora och viktiga uppgifter, påminde han.
På dagen 25 år efter folkomröstningen om EU var det annars svårt att se någon motsvarighet till glöden i dåtidens kampanjer. Kristersson menade rent av att partiledarna snarare borde ha debatterat vågen av grova brott. Av samma skäl passade Jimmie Åkesson (SD) på att väcka misstroende mot justitieminister Morgan Johansson (S). Som om det vore ett lämpligt tillfälle för det.
Unionen har med råge levererat de fördelar som utlovades när svenskarna tog ställning till medlemskap. I ett försök att ge perspektiv på medlemsavgiften räknade EU-kommissionen nyligen ut att Sverige tjänar kring 300 miljarder kronor per år enbart på tillgången till unionens inre marknad.
Det är inget argument för att godta högre EU-avgift, men värt att hålla i minne då det framställs som om medlemskapet är en belastning för svensk ekonomi.
Löfven kan gott sätta hårt emot hårt, i såväl budgetförhandlingar som försvar av den svenska modellen. Men i grunden är Sveriges skäl att bejaka Europasamarbetet minst lika starka idag som 1994.
Gå till toppen