Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Moa Berglöf: ”Mustiga Mauri visar att mat är viktig.”

Skolmat. Kan göras bra.Bild: Pontus Lundahl/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Aftonbladetjournalisten Mauri Hermundsson är en av dem som kan utses till årets förnyare när Stora journalistpriset delas ut i nästa vecka. ”Med varm nyfikenhet och hunger efter historier fängslar han den unga publik som alla vill nå. Det ger aptit på framtidens journalistik”, lyder juryns motivering. Fast för de flesta i den unga publiken har Mauri inget efternamn. För dem är han Mustiga Mauri, killen som i Youtubekanalen Uppdrag Mat reser runt i Sverige för att kartlägga den kulinariska del av Sverige som kanske står allra längst ifrån ett omnämnande i restaurangguider och krogrecensioner.
Vad äter man i svenska fängelser, och på våra äldreboenden? Vilken är Sveriges bästa falafel? (Spoiler: den finns på ett industriområde i Fosie.) Och går det att äta lika mycket som Sveriges starkaste man? I kvartslånga avsnitt, inte sällan med en miljon visningar, reder Mauri Hermundsson ut matfrågor man inte visste att man ville ha svar på – men som snabbt blir oumbärlig kunskap även för vuxna tittare.
Som till exempel vilket skolkök som serverar Sveriges bästa skolmat. Avsnittet från oktober, där Mustiga Mauri träffar såväl skolkökspersonal som lunchande elever på bland annat Stora Hammars skola i Höllviken, är en av många pärlor i kanalens utbud. Inte bara för den ödmjuka nyfikenhet som har tagit programmet in i det journalistiska finrummet, utan också för att det ger en insikt i hur viktig maten faktiskt är. Också för barn. Och vad den kan betyda när den tas på allvar.
De tre skolor som besöks i just detta avsnitt av Uppdrag Mat har alla egna skolkockar, engagerade, till synes besjälade av sin uppgift. Det spelar förstås roll. Kvaliteten på skollunchen kan inte hålla lika hög nivå om den är tillagad i ett kommunalt skolkök som när den egna kocken står för menyn. För den skola som har andra mer brådskande utmaningar kanske det inte finns tid och utrymme att lägga så stora resurser på salladsbufféer och trevliga lunchmatsalar.
Men visst går det att också inom snäva ramar tänka igenom hur dagens kanske viktigaste mål mat kan bli bättre. Och visst går det att konsultera de unga matgästerna med samma nyfikenhet som när Mustiga Mauri är på besök. Tycker de om maten? Får de tycka till om maten? Hur mycket lägger de på tallriken som de sedan slänger? Räcker lunchtiden, som Livsmedelsverket rekommenderar till minst 20 minuter, till för att hinna ta mat, äta, och i den bästa av världar kanske till och med ta om av?
För det engagemanget behövs inga stora resurser. Bara en insikt om att det är minst lika viktigt att i lugn och ro få äta gott för den som är liten och inte har något val, som den som är vuxen och får bestämma själv. Och en genuin – ja, varm – undran om vad barnen själva har att säga. Mauri Hermundsson visar att det inte behöver vara så svårt.
Gå till toppen