Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Roy Andersson behövs mer än någonsin

”Över huvud taget ger 'Om det oändliga' ett varmare, mer kärleksfullt och försonande intryck i synen på vad det är att vara människa jämfört med den tidigare trilogin. Samtidigt innebär det att Anderssons samhälls- och civilisationskritik är något mindre vass, men humanisten i honom sticker fram med kommentarer både om våld i nära relationer och om tiggeridebatten”, skriver Annika Gustafsson.

En av de återkommande figurerna i Roy Anderssons film är en tvivlande präst (Martin Serner), som drömmer att han blir korsfäst. Filmen fick ett silverlejon för bästa regi vid Venedigfestivalen tidigare i år.Bild: Tri Art Film

Om det oändliga

BIO. DRAMA. Sverige, 2019. Regi: Roy Andersson. Med: Martin Serner, Jessica Louthander, Tatiana Delaunay, Anders Hellström. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.17.

Roy Anderssons nya film är hans allra vackraste och mest poetiska. Inledningen med det Marc Chagall-inspirerade kärleksparet som svävar fram över himlen till undersköna toner av Benny Andersson tar andan ur mig. Ordet ”magiskt” har i filmsammanhang nästan blivit en kliché men här finns ingen bättre beskrivning.
Bilden återkommer senare och då rör sig kameran för första och enda gången i filmen. Under paret ser vi då det sönderbombade Köln med Kölnerdomen vid floden Rhen. Filmarens kritik mot krig och militarism är minst lika stark här som i de tidigare ”Sånger från andra våningen” (2000), ”Du levande” (2007) och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014). I en mäktig scen vandrar till exempel tillfångatagna soldater genom snö på väg mot Sibirien. I en annan av filmens tablåer fjättras en man av militär vid en påle på en strand och ber för sitt liv. Scenerna är så välkomponerade att de skulle kunna vara konstverk i sin egen rätt.
Den som har följt Roy Anderssons karriär vet att hans verk saknar berättelse i traditionell mening. Här använder han för första gången en berättarröst, utmärkt i de flesta fallen men någon gång blir resultatet övertydligt. Filmen består liksom de nyss nämnda verken av tablåartade scener tagna med en stillastående kamera och rollgestalter i gråaktiga, beigea kläder. Miljöerna påstås ofta se ut som de forna öststaterna även om jag den här gången inte tycker att just det är lika påtagligt. Över huvud taget ger ”Om det oändliga” ett varmare, mer kärleksfullt och försonande intryck i synen på vad det är att vara människa jämfört med den tidigare trilogin. Samtidigt innebär det att Anderssons samhälls- och civilisationskritik är något mindre vass, men humanisten i honom sticker fram med kommentarer både om våld i nära relationer och om tiggeridebatten.
Här finns ett par individer vilka återkommer i några scener. Det är den förbittrade äkta mannen som irriterar sig på att hans gamle klasskamrat inte säger hej när de möts. Dessutom har han doktorerat, något mannen själv inte gjort. Det vill säga – filmaren ger en känga åt den vardagliga, lätt igenkännbara avundsamheten. En präst som tappat sin tro finns också med i ett par av de mest tragikomiska scenerna. Svensk stelbenthet sätter stopp när han inte kan vänta till nästa terapisejour utan söker akut hjälp inom psykiatrin.
Roy Andersson äger en unik förmåga att se humorn i det mest sorgliga. Och växlingen mellan det svåra och otäcka, till exempel våldet som aldrig ligger långt borta, och omtanke och det djupt mänskliga behövs. Skrattet blir befriande.
Inne på en bar försöker en lycklig man få instämmande från övriga gäster när han utbrister hur fantastiskt allt är. Just här är ”Om det oändliga” briljant, då snöflingor faller vackert i skymningen utanför fönstren och adventsstjärnan värmer till tonerna av ”Stilla natt”. Filmens musikval är genomgående utsökt och sätter omedelbart den exakta stämningen.
”Det är redan september”, säger en kvinna på en parkbänk samtidigt som flyttfåglarna drar söderut. I slutscenen flyger de igen. Ja, det är sent i livet och kanske också i Roy Anderssons filmiska värld. Jag hoppas ändå att han kommer att fortsätta orka skapa fler verk. För så här avklarnat och fulländat arbetar bara en verklig mästare och han behövs mer än någonsin i den medelmåttiga, denna höst riktigt bedrövliga, svenska spelfilmsvärlden.
Läs också ”Jag tycker att svenska filmskapare borde straffas”
Gå till toppen