Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

”Innan ville jag inte prata om min dyslexi, nu är det en styrka”

För trettonåriga Allie Jartelius i Höllviken blev högstadiet en vändpunkt. Här blir hon bedömd på det hon gör bäst: att argumentera och göra sin röst hörd. Men vuxenvärlden behöver släppa sina fördomar om hur barn med dyslexi är och ska behandlas, tycker hon.

Allie Jartelius, elev på Sandeplanskolan.Bild: Patrik Renmark
”När jag var liten kände jag alltid att det var fel på mig för att jag inte kunde läsa. Varför kan alla andra, men inte jag? Mina föräldrar visste att jag hade problem och ville att de skulle göra en utredning. Men länge var det ingen som lyssnade. Jag fick diagnosen först när jag gick i fyran.
Det finns fördomar att barn som har dyslexi inte hänger med lika mycket som andra på lektionerna och har svårare för ämnen som matte. Det är inte så för mig, det är bara det skriftliga som är svårt. Man behöver inte vara sämre i skolan för att man har dyslexi.
Jag fick en egen dator i början på mellanstadiet, när alla andra i skolan hade läsplattor. Då kände jag verkligen att jag stack ut, och det tror jag väldigt många med dyslexi gör. Min lillasyster som går i fyran nu har fått samma diagnos och hon känner samma sak.
Då skulle jag ha behövt en sådan person som jag kan vara för henne nu, någon som berättar att ingen bryr sig. Att dyslexi är helt normalt.
Min dyslexi gör att jag har problem med läsning och stavning. Om läraren säger ’läs de här sidorna’, så hinner jag inte med. Klassen börjar prata om saker som jag inte hunnit läsa om. Då blir jag jättestressad och försöker läsa, men kommer inte ihåg. Det sätter sig inte som för andra.
Och stavningen, när jag skriver texter. Jag vet att såhär stavas ordet inte, men samtidigt kan jag inte stava det. Och jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte fråga mina kompisar. Jag vill inte sticka ut.
”Skillnaden nu på högstadiet är att jag får säga vad jag tycker och att det går på betyget. Att det som jag är bra på också räknas.” I höstas började Allie Jartelius, 13 år, sjuan på Sandeplanskolan i Höllviken.Bild: Patrik Renmark
I sexan pratade inte lärarna med mig på samma sätt som de gör nu i sjuan. De sa: 'Är det ok för dig om du läser detta, vill du lyssna på detta? Eller vill du göra det här istället?' De ville hjälpa mig, men det fick mig att känna mig annorlunda. För det var mitt ansvar att lära mig och få in det i mitt huvud.
Innan var det väldigt mycket skrivuppgifter, men nu vill lärarna att jag ska förklara hur jag tänker istället. När jag pratar så får jag ut vad jag vill, när jag skriver så får jag inte det. Jag kan det, men jag får inte ut det.
Det bästa jag vet är att prata inför klassen. Den muntliga delen i klassrummet, det är då jag lär mig saker. Skillnaden nu på högstadiet är att jag får säga vad jag tycker och att det går på betyget. Att det som jag är bra på också räknas.
Det fanns en punkt när trettonåriga Allie Jartelius inte ville berätta om sin dyslexi. Men rädslan och osäkerheten försvann i samband med högstadiestarten. Nu vill hon öka omvärldens förståelse för diagnosen.Bild: Patrik Renmark
Vuxenvärlden måste sluta ha fördomar. Som att någon som har dyslexi är långsammare och inte hänger med. Det är inte så för alla, och alla människor är olika. För mig känns det som att folk har tänkt 'hon är öppen, tar plats och argumenterar. Hon har ingen diagnos.' Man kan ha diagnosen även om man är med och framåt.
Dyslexi är väldigt vanligt. Man ska inte känna sig ensam, för det är väldigt många som har samma diagnos. I början ville jag inte prata om min dyslexi eller låtsas om att jag hade det, men nu är det en styrka.
Jag vill att min lillasyster och andra barn ska sluta vara rädda för att berätta om sin dyslexi. Det är inte skämmigt eller ovanligt eller speciellt. Det hade hjälpt mig mycket att få höra det när jag var liten."
Fotnot: Berättat för reporter Micaela Landelius.
Gå till toppen