Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: ”Utnämningsmakten blir redskapet att styra Sverige.”

Så vann Löfven striden om Rosenbad.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Så vann Stefan Löfven (S) striden om Rosenbad. Priset var högt. För det som möjliggjorde segern var januariavtalet, som nu tvingar regeringen att föra en politik den inte vill ha. Rimligen måste Löfven och kretsen kring honom ha varit medvetna om detta när överenskommelsen träffades. Ändå gick man med på den. Varför?
För att hålla Sverigedemokraterna borta, lyder den officiella förklaringen. I så fall måste strategin så här långt betraktas som ett misslyckande. Ty väljarflykten till SD fortsätter trots Löfvens alla uttalanden om att strama åt migrationspolitiken.
En bättre förklaring stavas makt. Inte makt för dess egen skull – det ligger inte i den svenska traditionen – utan som ett redskap att styra Sverige. Många tror att det bara kan ske via riksdagens lagstiftning, den som dagens regering saknar kontroll över. Men därutöver finns många andra vägar.
Utrikesfrågor exempelvis, hanteras enligt grundlagen ensamt av regeringen. Så också i praktiken allt som rör EU-samarbetet. Riksdagens EU-nämnd är bara rådgivande. Regeringen har också stort inflytande över den statliga verksamheten som sådan. Det utövas via regleringsbreven där regeringen pekar ut vad myndigheten ska företa sig under det kommande året och hur olika uppgifter ska prioriteras.
Grundlagen har också utrustat regeringen med det kraftfullaste av alla styrinstrument. Rätten att tillsätta och avskeda höga befattningshavare i rikets tjänst. Utnämningsmakten. En särställning här har statsministern. Det är visserligen ansvarigt statsråd som formellt sköter utnämningen, men då statsråden utses av statsministern kan man utgå från att de inte tar strid med sin chef – statsministern – i en utnämningsfråga.
I praktiken bestämmer därmed statsministern vem som ska utses till generaldirektör, hög domare (dessa föreslås visserligen av domarnämnden, men utses formellt av regeringen), utredare, ambassadör, landshövding, ledamöter i statligt ägda bolagsstyrelser och därmed indirekt bolagens vd:ar, med mera.
Utnämningsmakten blir på så sätt statsministerns redskap att styra Sverige. Att våra myndigheter enligt grundlagen ska vara självständiga räcker inte långt. De som befinner sig i maktens närhet vet att ett krav för att få vara kvar där är lojalitet gentemot sin uppdragsgivare. Statsministern. Allt som kan misshaga denne bör undvikas. Den som inte förstått detta kan snart räkna med att få ”silkessnöret”.
I själva verket är det i rätten att bestämma den enskildes öde som maktutövandets kärna ligger. Detta vet Löfven. Han vet att när han placerar ut goda medarbetare på attraktiva uppdrag så kommer de att återgälda detta med ett lojalt beteende gentemot honom. Förhala eller påskynda riksdagens beslut, allt beroende på statsministerns önskningar. Ett slags subversiv verksamhet i det fördolda. Ser kanske inte så sympatiskt ut, men varför skulle inte också relationen mellan makten och dess hantlangare bygga på idén om tjänster och gentjänster, när så mycket annat genomsyras av den.
Var det därför Lövfen inte ville ge upp Rosenbad? Och spelade spelet så väl att han slapp göra det.
Gå till toppen