Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Gigekonomin hånler åt ”modellen”.

Ken Loachs film visar gigekonomins baksida.
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Socialdemokraterna planterade trädet där stridsäpplet hänger: EU:s sociala pelare. Det där om att EU vill harmonisera sociala frågor. Lagstifta om minimilön.
Ett hot mot den svenska modellen – och svenska löntagare. Ett hopp för andra?
"Jag är väldigt stolt över den sociala pelaren", försäkrade statsminister Stefan Löfven (S) i riksdagens EU-debatt förra onsdagen. Fast där han ser en ljus framtid för "den nordiska modellen" ser andra hot. Där andra oroas när EU vill lagstifta om europeiska minimilöner ser Löfven jämlikt tillträde till arbetsmarknaden och social trygghet för dem som inte kan jobba och tror att alla länder utifrån ”sina villkor och sina regler” lovar att skapa goda villkor på arbetsmarknaden. Också för "italienska löntagare, portugisiska och rumänska”.
Visst, visst. Staten ska inte lägga sig i lönebildningen i Sverige. Och löntagare ska ha bra villkor.
Men de andra? De som inte nås av vare sig svenska modellen eller minimilöner. De som har mobilen med sig överallt för att aldrig missa chansen att ställa upp på nolltid för en stunds inkomster.
De utanför. Prekariatet. Gigekonomins trägna arbetare.
De blir allt fler och för dem är den nordiska arbetsmarknadsmodellens lönebildning utom räckhåll. De har ju ingen fast anställning – här blandas projektanställda, ”företagare”, ”franchisetagare”. De utan anställningstrygghet, julfest och fredagsfika.
Här har EU att göra – och här går den svenska modellen bet.
Efter partiledardebatten gick jag på bio. Den brittiska diskbänksrealismens okrönte kung Ken Loach ruskade om i novembermörkret med sin lysande feel bad-film Sorry we missed you.
En familjeidyll med sorgkant. Redan vid första rutan gör det ont att titta och ana vart det barkar när pappa Ricky söker jobb som budbilsförare:
Det är inte ett jobb, utan ”franchise” för en firma som levererar paket. Inga kontrakt, lönen kallas ”arvode” och Rickys dag kommer att styras av den scanner som han alltid måste bära på sig – den larmar efter två minuters rast. Går den sönder måste han ersätta den: tusen pund.
Han kämpar sedan inte bara mot klockan utan också mot trafikstockningar, p-vakter, griniga kunder och arga hundar. En ledig dag kostar, liksom varor som försvinner. Och ska det vara något bevänt med intäkterna måste han köpa bilen, för pengar han saknar.
Ricky biter ihop. Alternativen står inte på kö.
Mamma Abby jobbar delade skift i hemvården, från frukost hos klienterna till läggdags, med en rätt meningslös paus mitt på dagen. Nu blir hon också av med sin bil – den blir handpeng på budbilen – och måste ta bussen. Så hinner hon ännu mer sällan säga godnatt till sin dotter. Tonårssonen har redan tappat tron på att det i slutet av slitet i skolan väntar ett anständigt jobb.
Så ser den ut, den hårdaste marknadsliberalismens baksida. Världen bortom.
Kollektivavtal? Svenska modellen? Lagstadgad minimilön? Förträffligt för dem innanför. De andra behöver andra system, andra skyddsnät, annan trygghet. Kunde EU:s sociala pelare röja upp i denna rovdrift på människor kunde den gå att leva med, trots allt.
Gå till toppen