Socialdemokraterna höll krismöte på fredagen. Officiellt kallades det visserligen partistyrelsesammanträde, men krisstämningen gick inte att ta miste på.

"Vi behöver inse att vi är i ett oerhört tufft läge", sade partisekreteraren Lena Rådström Baastad i en TT-kommentar till partiets opinionssiffror.

I flera mätningar har det på sistone varit marginellt avstånd mellan S och SD. I en har SD rentav varit störst. Samtidigt har S, som största regeringsparti, fått klä skott för höstens våg av skjutningar och sprängningar. Därtill gjorde S-ledaren Stefan Löfven en slät figur i SVT:s Agenda (17/11) när han frågades ut om den grova brottsligheten.

Han har fått hård kritik för detta i veckan, även från personer i sitt eget parti.

Konstigt vore det annars. Men Socialdemokraterna gör samtidigt klokt i att minnas vad Löfven faktiskt gjort bra. Till skillnad från vissa andra inom partiet har han rakryggat försvarat 73-punktsöverenskommelsen som slöts mellan S, MP, C och L i januari.

"Jag står upp för det vi gör nu i januariavtalet", sade S-ledaren till exempel i onsdagens Aftonbladet.

Löfven har förtjänstfullt understrukit hur mittensamarbetet ger en grund för att genomföra socialdemokratisk politik. Det perspektivet har hans parti knappast råd att förlora. Likväl kan det nu vara på väg att tonas ned.

Partistyrelsen har fattat beslut om en så kallad mellanvalsstrategi. Av Rådström Baastads uttalanden att döma ska den ge mindre fokus på samarbetet.

"Vi måste kunna bli mycket bättre på att skilja på vad S vill och vad regeringen vill", menar hon.

Men just betoningen av den skillnaden kan faktiskt vara en del av partiets problem. Socialdemokratiska statsråd gör ingen hemlighet av att de ogillar delar av regeringspolitiken. Allra tydligast har kanske finansminister Magdalena Andersson (S) varit i kommentarerna till beslutet att avskaffa värnskatten. Hon har bland annat kallat reformen det "beska pillret" och antytt att den skett på bekostnad av välfärdssatsningar.

Det är förståeligt om S-ministrar har svårt att visa entusiasm för en del av punkterna i överenskommelsen. Men de borde ändå anstränga sig mer för att försvara att den genomförs. Risken är annars att de får det att framstå som om de medverkar till sådant som är dåligt för landet. Varför skulle väljarna tro på reformer som de högst ansvariga inte visar tilltro till?

Regeringsbeslut fattas kollektivt. Samtliga statsråd måste därför kunna stå upp för den politik som regeringen har beslutat att genomföra. Och om skillnaden mellan regerings- och S-politiken ska betonas mer bör det rimligtvis göras av partiföreträdare utanför Rosenbad.