Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Snacka går ju. Fast inte alltid.

S har haft en svart vecka. Liksom brittiska hovet. Kommunikation är en svår konst – också för dem som borde klara det.

Prins Charles träffade Jacinda Ardern i Auckland i veckan.Bild: Patrice Allen
På två minuter slår hon världen med häpnad. Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern hade ett starkt rykte – kalla det gärna varumärke - redan innan. Men när staben, ”the team”, utmanar henne att på två minuter berätta vad regeringen åstadkommit på sina två år, sedan oktober 2017, går det undan.
Hon andas in.
”Starta klockan. Vi har skapat 92 000 jobb… ”
Bostäder, 140 miljoner träd, cancerforskning, billigare läkarvård, satsningar på mental hälsa, höjd minimilön, fler anställda i vården, fler klassrum, arbetslösheten pressad till lägsta på 11 år, högsta löneökningarna på ett decennium, ökat inkomststöd, 1 607 nya poliser, tryggare vägar, förbud mot engångspåsar av plast, rensade floder och sjöar, nya staket runt vattentäkter, lärlingsplatser och fria skolluncher, förbud mot automatvapen, nya sjukhus och skolor …
Högt och lågt.
Men det är inte de många sakerna hon rabblar upp som imponerar. Inte i sig. Också andra regeringar ser till att bygga hyresrätter, få fler i arbete och plantera träd. Det pågår hela tiden, det är vardagens politik.
Det är sättet hon berättar detta som skapat en stormvind och gjort filmklippet viralt. Energin. Entusiasmen. Engagemanget.
Jacinda Ardern övertygar om att hon verkligen, verkligen, verkligen tycker att det här är angeläget och roligt. Och att hon vill fortsätta i samma takt.
Efter de två minuterna är jag kluven. Upplyft av hennes glöd – ett vaccin mot det politikerförakt som banar väg för allsköns populister. Och besviken över bristerna här hemma – inte en politiker är ens i närheten av det här.
Bara det att hon antar medarbetarnas utmaning att berätta. Att hon vill nå ut. Att hon förstår att det här är viktigt: beslutsfattare ska kunna redogöra för vad de gör, väljarna har rätt att veta vad som händer och vart pengarna går.
Jacinda Ardern kallar sig själv socialdemokrat, republikan och feminist. Hon är världens yngsta kvinnliga regeringschef – det blev hon vid 37 – och har fött barn som premiärminister. Hon kallas den södra hemisfärens mäktigaste kvinna. Hon är prestigelös.
Men det som gör henne speciell är att hon når ut, genom skärmen. Hon kan – och vill – kommunicera.
En helt annan politikertyp är statsminister Stefan Löfven (S). På plussidan finns att han är äkta, han har inte gjort om sig för rollen. Det kunde trovärdighet byggas med. Men på minussidan finns otydligheten, bristen på entusiasm och engagemang. Allt det där som inte är ”okej” – hans ord för det oacceptabla.
Intervjun i SVT:s Agenda i söndags (17/11) är ett lågvattenmärke som kritiseras långt utanför de kretsar som vanligtvis hackar på Löfven.
Sverige ligger i Europatoppen när det gäller dödsskjutningar av unga människor och intervjuaren undrar varför. Tre gånger svarar statsministern att "vi inte riktigt såg det komma". Och lyckas sedan inte övertyga om att regeringen – eller S – har insikten om vad våldsbrottsligheten beror på eller en klar plan att få stopp på detta.
Trots att det är statens främsta uppgift att skydda sina medborgare.
Statsministern måste ha tänkt igenom intervjun i förväg. Hans stab måste ha tränat honom på frågor och svar. Han kan inte ha gått in i studion oförberedd. Ändå satt han där, påtagligt obekväm.
Som om han tappat sitt ord och sin papperslapp.
Kommunikation är svårt. Fråga prins Andrew.
Medan världen samlats framför skärmar för att se den lysande tv-serien The Crown (Netflix) har seriens verkliga personer – det brittiska kungahuset – haft en tuff vecka. Den kan sammanfattas i Sunday Mirrors rubrik: No sweat … and no regret.
Prinsen lät sig intervjuas i BBC i ett försök att tona ner sin kritiserade vänskap med miljardären Jeffrey Epstein och att försvara sig mot anklagelserna om att han förgripit sig på en 17-åring hos Epstein. Finansmannen själv hittades död i sin cell i somras, i väntan på en rättegång om sexövergrepp mot minderåriga och trafficking.
Prins Andrew ångrade ingenting i intervjun, visade ingen medkänsla. Han påstod att det inte kunde vara han på bilderna – för vid den tidpunkten kunde han inte svettas. Det blev droppen.
Då har jag inte ens nämnt att han kallade Epsteins brott ”opassande”.
Alla som följer The Crown kan föreställa sig hur orden fallit i Buckingham Palace. Eller spekulera i hur pinsamheterna hanterades i Auckland, när prins Charles och Jacinda Ardern möttes i veckan.
Till slut fick prins Andrew träda tillbaka från sina plikter.
Han får sparken.
Veckans fnissigaste beskrivning av den svåra konsten att kommunicera bjuder DN-journalisten Matilda Gustavsson på. Det var hon som bröt tystnadskulturen kring ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault och sexövergrepp i kretsar kring Svenska Akademien.
Hon berättar om detta i boken Klubben och beskrev i SVT:s Babel – leende – hur hon intervjuade Akademiens tidigare ständige sekreterare Horace Engdahl: ”en fyra timmar lång monolog”.  Som inte lär ändra bilden av vare sig Engdahl, Akademien eller Arnault.
Jacinda Ardern, däremot, slår värden med häpnad på två minuter. Hon har något att berätta. Och tror på det själv.
Gå till toppen