Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Ett imponerande steg har tagits i Bolivia om makten kan överföras demokratiskt och fredligt från president till president.”

Efter den vänsteristiska perioden i Latinamerika från millennieskiftet till 2015 har många profilerade vänsterledare röstats bort eller tagit till olika auktoritära grepp för att hålla sig kvar vid makten, skriver Jorge G Castañeda.
President Evo Morales fall orsakades av en komplex kombination av faktorer där bara en av dem var att militären, utan våld, uppmanade honom att lämna sin post, skriver Jorge G Castañeda.Bild: Rebecca Blackwell
Det är inte lätt att veta vad som kommer att hända i Bolivia efter att president Evo Morales har avsatts. Det kan hållas fria och rättvisa val inom 90 dagar. Eller inte. Morales, som fått politisk asyl i Mexiko, kan ställa upp i nästa presidentval eller försöka återta makten med andra medel. Den latinamerikanska vänstern kan repa sig efter hans fall, eller försvagas ytterligare. Morales politik kan på gott och ont raseras av en högersväng i Bolivia, eller leva vidare utan honom.
Efter den vänsteristiska perioden i Latinamerika från millennieskiftet till 2015 har många profilerade vänsterledare röstats bort eller tagit till olika auktoritära grepp för att hålla sig kvar vid makten. När boomen för råvaror klingat av och korruptionsskandaler avslöjades i flera länder, straffade väljarna vänsterns ledare och partier.
Så gick det i Brasilien, Argentina, El Salvador och Chile. I Venezuela, Nicaragua och Bolivia klamrade sig vänstern fast vid makten med hjälp av alltmer odemokratiska och förtryckande metoder. Med undantag för i Mexiko, där Andrés Manuel López Obrador vann presidentvalet 2018, har vänstern gått tillbaka i regionen.
Peronisternas Alberto Fernánades seger nyligen över Argentinas sittande president Alberto Fernández väckte nytt hopp bland regionens vänstersupportrar och de stora demonstrationerna som pågått i Chile sedan i oktober uppfattas av många som en reaktion mot nyliberalismen och ett tecken på att pendeln är på väg tillbaka. Mot den bakgrunden är Morales sorti ett bakslag.
Morales har suttit längre vid makten än någon annan vänsterledare i regionen. Hans rötter i ursprungsbefolkningen i ett av regionens fattigaste länder har tillsammans med hans karismatiska – eller spelade – antiimperialism gett honom rockstjärnestatus. Ekonomin har gått som tåget och att många av Morales motståndare varit rasister har också gynnat honom.
Morales själv och hans allierade i Mexiko, Kuba och Venezuela vill framställa hans fall från makten som resultatet av en militär statskupp, jämförbar med dem som drabbade president Juan Jacobo Árbenz i Guatemala 1954 och Salvador Allende i Chile 1973. I båda fallen ingrep militären med stöd eller samtycke från USA, intog palatset, grep presidentens medarbetare, satte lagarna ur spel, förföljde vänsteraktivister och behöll makten i år framöver.
Inget liknande har ägt rum i Bolivia i oktober och november i år. Morales bröt mot landets konstitution när han ställde upp för en fjärde presidentperiod. Valobservatörerna som han själv inbjudit och vars riktlinjer han accepterat, vägrade godkänna valresultatet. Ingen greps av Bolivias armé. Morales avgick när armén uppmanade honom att avgå och efter att han själv gått med på väljarnas krav på omval. Konstitutionens regler har följts, val har utlovats och militären har inte gripit makten.
Men en mer övergripande fråga har aktualiserats: Om regelverket inte räcker för att få bort en president som illegitimt vill hålla sig kvar vid makten, när blir det då legitimt att försöka få bort honom eller henne med andra metoder? Kan en kupp för att störta Venezuelas president Nicolás Maduro eller Nicaraguas Daniel Ortega räknas dit?
Morales fall orsakades av en komplex kombination av faktorer där bara en av dem var att militären, utan våld, uppmanade honom att lämna sin post. Att lansera Morales som en nutida Allende som bara överlevt för att han flydde landet, kan fungera som propaganda för yttersta vänstern i Mexiko, New York och Bolivia, men har inget med det verkliga händelseförloppet att göra.
Om den nya bolivianska regeringen följer konstitutionen och håller val inom nittio dagar faller diskussionen om kupper. Och om Morales parti Movimiento al Socialismo ställer upp en annan kandidat än Morales gör det processen legitim.
Val och maktskiften går ut på att ändra den politiska kursen om det är vad väljarkåren vill. Vinner mitten-höger-oppositionen nästa val kommer den att byta ut mycket av Morales politik och många av hans beslut. Det är betydelselöst att Carlos Mesa, som blivit Morales utmanare om presidenten inte redan efter första valomgången hade utropat sig som vinnare, inte hör hemma på högerkanten utan tvärtom har representerat Morales regim bland annat inför Internationella Domstolen i Haag.
Morales lär fortsätta utnyttja sin mexikanska exil i hopp om att kunna återta makten i Bolivia. Kanske lyckas han med det. Under 200 år av självständighet har Bolivia i likhet med många andra länder i Latinamerika ofta misslyckats med att genomföra fredliga och demokratiska maktskiften. Mandatperioder har avbrutits av kupper, revolutioner och uppror för att hindra ledare från att behålla makten för gott.
Ett imponerande steg har tagits om Morales nu är borta från den politiska scenen för gott och makten kan överföras demokratiskt och fredligt från president till president under en överskådlig framtid.
Jorge G Castañeda, tidigare utrikesminister i Mexiko, författare och professor i statsvetenskap med inriktning på Latinamerika och Karibien vid New York University i USA.
Översättning Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen