Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag var en sandpappersfuskare, men jag slapp i alla fall dokumentera det

Hur lär man sig som barn att urskilja vad som är viktigt när beskrivningen av en slöjdlektion tillmäts större vikt än det hantverksmässiga skapandet? Det undrar Julius Lindeberg.Bild: Anders Wiklund/TT
Jag minns lektionerna i trä- och metallslöjd. Johannesskolan, Malmö 1985, varvsnedläggning och utflyttningskommun. Svarven, detta monster. Svarven, det kunde gå riktigt illa. Särskilt om man glömde att ta av eventuella ringar. Detta illustrerades av en bild uppsatt av vår lärare. Ett finger med ringen kvar men utan tillhörande hand. Avslitet således. Jag minns doften av sågspån.
Min pappa är numera pensionerad lärare i trä- och metallslöjd. Jag kunde aldrig leva upp till hans förväntningar på mig i just detta ämne. Fars missnöjda rynka i pannan när han granskade min illa hopsnickrade ask. Jag hade hoppat över ett steg i sandpappershierarkin. Jag minns skammen över att ha blivit avslöjad som en sandpappersfuskare.
Vad jag inte minns från lektionerna i trä- och metallslöjd är dokumentationskravet. Följande minns jag inte: Att stå vid den fasansfulla svarven. Svarva och sedan skriva ner hur det gått i en positiv och målinriktad ton, gärna med en liten kommentar om vad man tar med sig av sina erfarenheter till nästa lektion i trä- och metallslöjd. Jag minns inte heller att jag var tvungen att göra detta efter varje lektion i trä- och metallslöjd. Faktum är att jag inte minns att det var dokumentationskrav i något ämne.
Min styvson kommer att minnas andra saker än jag från sina lektioner i slöjd. Kanske kommer han att minnas detta:
Idag har jag skissat
och skurit ut
den meter trä jag ska använda.
Idag har jag skurit ut
alla bitar
som jag ska sätta ihop senare.
Det gick bra
tyckte jag,
jag skulle beskriva detta som
en produktiv
lektion.
Idag har jag skurit
träbitarna
och
finslipat alla bitar
och
nu är jag redo
för nästa lektion,
det vill säga att kunna
sätta ihop allt.
Jag har också ritat ut
var
jag senare ska skruva
in skruvar.
Denna lektionen har gått bra.
Ett mästerverk i slöjdpoesi signerat Ruben, fjorton år gammal. Men visst anar man en ironisk underton? För min del fastnar skrattet i halsen när jag ber Ruben berätta om sin skola. Fram träder bilden av en skola marinerad i dokumentationskrav. Pedanternas herravälde för att tala med Jonna Bornemarks språk. Det står klart för mig att det inte räcker att dagens elever ska delta aktivt på alla lektioner utan de ska även, efter att de deltagit aktivt, dokumentera hur detta gått till i en digital plattform.
Som psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin möter jag barn som kämpar med att förstå en skola som knappt de vuxna förstår. Barns själv är under utveckling och i ständig kontakt med omgivningens spegling. Hur påverkas denna självutveckling av att man hela tiden är tvungen att, på ett missvisande sätt, beskriva vad man gör, snarare än att faktiskt uppleva vad man gör? Hur påverkas ens själv när man lär sig att beskriva saker man gör snarare än att faktiskt göra dem? Hur lär man sig som barn att urskilja vad som är viktigt när beskrivningen av en slöjdlektion tillmäts större vikt än det hantverksmässiga skapandet? Detta är frågor som jag brottas med och Ruben lever med.
Julius Lindeberg
Gå till toppen