Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Malmös eget ansvar för invånarnas trygghetskänsla får inte snackas bort

Roland Wennick efterlyser en allmän mobilisering för tryggheten i Malmö.Bild: Hussein El-alawi
Malmö stads eget ansvar för den kriminella utvecklingen i staden framkommer inte tydligt nog i debatten. Det ropas efter tuffare lagar till en alltför handlingsförlamad regering och riksdag.
Det behövs också, men hos de som jobbar i förskola och skola finns en kunskap som ger tydliga signaler. Barn med problembild i sin hemmiljö eller av andra skäl visar ofta redan från dagis/ förskoleålder upp symptom på att något ”inte stämmer”. Denna kunskap skall givetvis ligga till grund för tidiga insatser.
Det gäller naturligtvis att gå till botten och reda ut orsaken. Inga lagar eller regler kan ersätta personligt engagemang hos personalen och den kunskap som följer av detta.
Det räcker dock inte med kortsiktiga stödinsatser som försöker bota symptomen. Överslätande och ursäktande attityd har blivit en trend i det svenska samhället. Men här har vi en jättechans att agera tidigt så att ”det lilla” inte senare kommer att utvecklas till ”det stora”, det vill säga att vi skapar outsiders eller gängkriminella för att vi inte agerat i tid.
Det borde inte vara avancerad vetenskap att radikalt minska antalet ungdomar som tappat sugen och skiter i det mesta. Men det krävs att deras vuxenkontakter sätter tydliga gränser och engagerar sig på riktigt och samtidigt lägger skärmtittande och annat oväsentligt till sidan.
Alla föräldrar fungerar inte i sin uppfostrande och omhändertagande roll. Alla föräldrar har inte förmågan att vara den förebild som skulle vara önskvärd. Sociala och mänskliga problem av olika orsaker sätter käppar i hjulet för den nya individ som håller på att danas.
Allt detta förstärks naturligtvis av brist på bra boende, effekterna av segregationen som i sin tur är beroende av bland annat för många med svåra förutsättningar i samma delar av staden.
Slutsatsen blir därmed på punkt efter punkt på den trygghetsskapande minneslistan att Malmö stads eget ansvar negligeras av våra valda makthavare och administratörer.
Således behövs, när det nu har blivit som det blivit, att våra politiker slutar mörka sanningen och kraftigt förstärker både engagemanget och kapaciteten hos stadens socialtjänst och antalet kuratorstjänster vid skolorna samt naturligtvis att regionen bidrar till att bygga ut barn- och ungdomspsykiatrin.
Med proaktiva arbetsmetoder som aldrig negligerar tecken på problem ska det vara en plikt att reagera. Sedan ska man följa en klok åtgärdsmodell som ligger till grund för olika insatser.
Kommunala företrädare kommer genast att ropa på mer pengar. Men pengar finns det redan gott om ifall slöseriet och revirkampen upphör mellan olika förvaltningar som med tunnelseende styr och ställer över största möjliga anslagna budget. Det är dags att ansvariga tjänstemäns ego får vika för samhällsnyttan. Prioritera nu!
Och skulle mer pengar trots allt behövas ska staten ställa upp eftersom detta är i högsta möjliga grad ett allmänintresse.
Roland Wennick
Gå till toppen