Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Klirr i statens kassa. Låt en del gå till problemspelarna.

En given vinnare på nya spellagen – staten.Bild: Lars Dareberg
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Spelreklamen sköljer över Sverige. Är det inte talande älgar i tv så är det påståenden om hypersnabba utbetalningar av vinster. Men faktum är att spelmarknaden nu visar en rad trender som kan tyckas överraskande.
Färre svenskar spelar om pengar.
I år uppger 60 procent att de spelat under det senaste året, mot 76 procent år 2013. Möjligen kan ett minskat spelande bero på att sociala medier och dataspel i högre grad tar människors tid i anspråk, menar Magnus Granlund, analytiker vid Spelinspektionen.
Färre svenskar hade 2018 ett spelproblem jämfört med tre år tidigare. År 2015 hade cirka 6 procent av svenska folket någon form av spelproblem, i fjol var det drygt 4 procent, visade Folkhälsomyndigheten i våras. Däremot ökade andelen som hade allvarliga problem, och störst var den ökningen bland kvinnor. Numera är omkring hälften av problemspelarna kvinnor.
På onsdagen höll Spelinspektionens generaldirektör Camilla Rosenberg en pressträff för att informera om den nya myndighetens första elva månader. Med ett avskaffat spelmonopol.
Den 1 januari 2019 införde Sverige ett licenssystem. 18 procent av vad spelbolagen har kvar efter att spelarna fått ut sina vinster betalas in till staten i spelskatt. Mellan januari och oktober i år fick staten in 3,1 miljarder kronor.
Svenskarna spelar inte för mycket. Tycker de själva, alltså. Bara 2 procent har, enligt Novus, under de senaste tolv månaderna upplevt att de spelat för mycket. 97 procent av dem som svarat på frågan uppger att de inte upplevt att de spelat för mycket.
Och varför spelar folk om pengar?
62 procent av de tillfrågade i den enkätundersökning som Novus gjort på uppdrag av Spelinspektionen och som presenterades på onsdagen svarar att de spelar för underhållningens skull. De sätter alltså sina spelpengar på nöjeskontot. Det är bara runt 30 procent som spelar främst för att gå med vinst. Det skvallrar trots allt om en tämligen nykter inställning till fenomenet.
Spelandet bör ju vara en i grunden positiv upplevelse. Någonting roligt, någonting spännande. Och det är det ju oftast – även för den som förlorar sin insats.
Men så har Sverige, som sagt, problemspelarna.
I mars uppgav Folkhälsomyndigheten att antalet som fastnat i spelmissbruk på tio år ökat från 24 000 till 45 000. Men siffror, gränsdragningar och definitioner är svåra att nåla fast. Uppgifterna skiljer sig ofta åt.
Magnus Olausson, ordförande i Spelberoendes riksförbund, uppskattar att 120 000 svenskar spelar för mycket. Han betonar samtidigt att det är ”rätt bra” att Spelinspektionen med sitt nationella självavstängningsregister, Spelpaus.se kallat, på mindre än ett år fått 46 000 spelare att stänga av sig själva.
Men helt nöjd är Olausson inte. Att Spelinspektionen satsar 2,5 miljoner kronor på att sprida kännedomen om Spelpaus.se kan tyckas rejält – bara hälften av spelarna känner till denna möjlighet att stänga av sig. Men, menar han, det ska jämföras med de miljardsummor som läggs på reklam. Eller de cirka 3,7 miljarder som staten väntas få in i spelskatt i år.
Novus har frågat spelarna vad de själva anser att staten bör göra med de pengar som nu rullar in från spelbolagen.
Ge till välgörenhet, svarar 13 procent. Till svensk idrott, menar 10 procent. Tillbaka till spelarna i form av högre vinster, anser 9 procent.
Magnus Olausson på Spelberoendes riksförbund har ett annat förslag. Låt en del – säg 200 miljoner, eller kanske 10 procent – gå tillbaka till kommunerna. Och kanske öronmärkas. Det är ju kommuner och regioner som sedan 2018 enligt socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen är ålagda att stötta och behandla personer och familjer som fått problem med spel och dobbel.
Tanken är god. Kommunerna har, som bekant, rätt mycket att lägga pengarna på. Nu även åtgärder mot tragiska konsekvenser av spelande. Och här måste kommunerna – för att låna ett uttryck från spelbranschen – kunna gå all in.
Gå till toppen