Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Magnus Lindroth

Barnläkaren Magnus Lindroth, Lund, har som tidigare meddelats avlidit, 80 år gammal. Han sörjes närmast av hustrun Gertrud, barn och barnbarn.

Magnus barndom tillbringades i Stockholm, men när han var 13 år gammal flyttade familjen till Lund, där fadern Carl H. Lindroth, en av de lärde i den första upplagan av ”Fråga Lund”, hade fått en professur. Magnus utbildade sig till barnläkare, arbetade främst med svårt sjuka nyfödda barn och förblev Lund trogen hela livet.
Magnus engagerade sig tidigt i forskning runt lungfunktion hos för tidigt födda barn och deltog entusiastiskt i det utvecklingsarbete som resulterade i att möjligheterna för för tidigt födda barn att överleva friska ökade dramatiskt. Han disputerade 1980 på en avhandling om respiratorbehandling av nyfödda barn, blev docent i barn- och ungdomsmedicin, och kallades av oss yngre arbetskamrater skämtsamt men också med respekt för ”docenten”.
Framgångarna inom vården av svårt sjuka nyfödda barn ledde ibland till situationer då det var tveksamt om fortsatt vård var meningsfull. Med stringens och tydlighet deltog Magnus i de etiska överväganden som är en del av god sjukvård.
Han var medlem i etikrådet på Lunds universitetssjukhus, arrangerade etikforum, och undervisade gärna i etiska frågor. År 2005 belönades han med Hippokratespriset, Svenska läkaresällskapets pris för etik i klinisk verksamhet.
Magnus var en bra doktor som man kunde lita på även i svåra situationer. Han kombinerade stort kunnande och fantastisk fingerfärdighet i vården av kritiskt sjuka barn. Det är många vuxna som kan tacka honom för att de har överlevt nyföddhetsperioden. Vid diskussioner bland kollegor om hur man skulle hantera besvärliga situationer blev svaret ofta ”fråga Magnus, han vet säkert”. Han var ett föredöme för oss andra.
Magnus hade en unik förmåga att sprida glädje omkring sig. Han var en mästare i att utsätta omgivningen för practical jokes och bidrog på ett fantastiskt sätt till att göra arbetet roligt även i situationer som präglades av allvar och sorg. Han var helt enkelt en enastående kollega.
Magnus träffade sin Gertrud då han var 17 och hon 15 år. Då man träffade dem tillsammans utstrålade de att de respekterade och älskade varandra. Magnus berättade ofta engagerat om vad barnen Karin, Henrik och Anna samt barnbarnen gjorde. Han gav mycket kärlek och omtanke och var säkert en make, pappa, morfar och farfar som var lätt att älska.
En tröst i saknaden är att många av Magnus idéer, råd och värderingar lever kvar i oss som har haft den stora förmånen att få uppleva honom. Minnet efter Magnus är väldigt ljust även om saknaden är mycket stor.
Ulf Westgren
Lars Björklund
Staffan Polberger
arbetskamrater på neonatalavdelningen i Lund
Gå till toppen