En av de scener jag tydligast minns från Elena Ferrantes kvartett om väninnorna Elena och Lila är när de två flickorna, uppvuxna i en förstad till Neapel, en dag bestämmer sig för att skolka från skolan och promenera till havet. Trots att de alltså bor i Neapelbukten, bara kilometer från det glittrande blå Medelhavet, har de nämligen aldrig sett det. Så enkelt kan skillnaden mellan turisternas och de välbärgades pittoreska Neapel och de mindre lyckligt lottades satellittillvaro i stadens utkanter beskrivas.