Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Lyssna även på den som är tyst och sitter still

Mina diagnoser och svårigheter syns inte särskilt mycket utifrån om man inte verkligen kollar, och så vet jag att det är för många tjejer med diagnoser som mina, skriver Ida Hasselgren.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Hon är en ängel, hon är så smart den där tjejen, inget är problematiskt med henne.
Det är fraserna jag hört på varenda utvecklingssamtal genom hela låg- och mellanstadiet. För så länge jag kom till skolan då och då och fick godkänt så kunde det väl inte vara något speciellt med mig. Men lite visste de om bomben.
När folk inte förstår mig och när jag inte får den hjälp jag behöver så går bomben av. Jag får panik, allt förstärks med 10, personerna i bakgrunden som viskar skriker nu, pennan som klickar blir en stampande jätte.
Tankarna flyger överallt och jag får svårt att gripa tag i dem, det är som om jag försöker få tag i luft.
Tankarna är luft.
Men mig är det inget fel på enligt lärarna.
Nu vet jag att jag har två neuropsykiatriska diagnoser. Ja två, men mig är det inget fel på enligt lärarna.
Mitt huvud är en bomb men min kropp är en äng.
Vi fick först reda på mina diagnoser som är adhd och asperger under tonåren för lärarna som sa att det inte var något fel på mig under låg- och mellanstadiet märkte det ju aldrig, för jag satt tyst under lektionerna och jag fick betyg. Men tydligen är det ”normalt” för ett barn att börja gråta för man tvingas vara i klassrummet under högläsningen , det är tydligen ”normalt” för ett barn att vilja sitta ensam i ett hörn på rasten för att leken var för stirrig.
Mina diagnoser och svårigheter syns inte särskilt mycket utifrån om man inte verkligen kollar, och så vet jag att det är för många tjejer med diagnoser som mina, men det betyder inte att de inte finns och att de inte är lika viktiga.
Så tvinga aldrig ett barn att sitta i ett klassrum om den inte orkar, tvinga inte in barn i lekar utan fråga vad de vill. För det finns så mycket som inte syns.
Det jag vill förmedla är att alla, oavsett om de har en funktionsvariation eller ej, ska få den hjälp de behöver och ska inte bara ignoreras för att de sitter still och får betyg.
Så lyssna på dem om vad de vill och vad de behöver, för det är först då man kan märka om huvudet är en bomb fastän kroppen är en äng.
Ida Hasselgren 15 år, elev i åk nio
Gå till toppen